Sista ackordet i Australien

I fredags spelade jag för sista gången på gatan här i Australien. Skinny Love fick bli avslutningslåt på ganska precis åtta oförglömliga veckor som Australiensisk "busker". Jag har under den här tiden mött ett oräknerligt antal fantastiskt sköna och musiker, poeter, flanörer, livsnjutare, konstnärer, drömmare, uteliggare, mentalsjuka, försäljare, dansare, musiker och människor i största allmänhet. Jag har lärt känna en tvättäkta gatumusiker, i Slim, som varit en stor förebild och skänkt massvis med inspiration. Men framförallt så har en gammal pojkrumsdröm gått i uppfyllelse. Igår skickade jag, efter MÅNGA om och men, hem min förstärkare med posten. Det var i absolut sista stund (knappt två timmar innan stägning) som jag lyckades få tag i en kartong i godkänd kvalitet och rätt storlek. Det var både skönt och gjorde ont på samma gång att skicka iväg min relativt nya förstärkare. Skönt, eftersom den lättade min packningsbörda BETYDLIGT inför det fortsatta resandet. Ont, eftersom att det kostade mig 147 dollar, kommer ta upp till 3 månader innan den kommer hem samt att transporten inte helt säkert kommer gå helt smärtfritt. I förrgår kom Mackan (bekantskap från Sydneytiden) och gjorde mig gott sällskap här i Brisbane. Planen är nu att, genom en 30-timmars bussresa med start imorgon, ta oss upp till Cairns för att söka välbetalda/grisiga farmjobb. Efter några veckors hårt jobb ska vi sedan flyga till Thailand för två veckors paradisliv tillsammans med två andra "Sydney-svenskar", Mackan (nummer två) och Viktor. Det var nog allt för den här gången. Eftersom att detta huvudsakligen skulle vara en blogg om gatumusik-äventyret så lär detta bli det sista inlägget. Jag uppskattar verkligen er som hittat in till bloggen och följt min lilla resa, it has been an honor and a prevelige, tack och hej!

Bris[tande buskingmöjligheter]bane

Den omtalade busking-auditionen visade sig vara ett minst sagt komiskt spektakel, jag skrattar varje gång jag tänker på den. När jag knallade dit med min slitna stackars gitarr i släptåg så var jag nästan helt säker på att jag skulle vara nästintill ensam där. Min förvåningen gick nog att TA PÅ när jag väl där möttes av ett drygt 40-tal musiker, clowner, trollkarlar, konstnärer, dansare osv. När uppträdandena tog sin början var vi säkert upp emot 60-70 stycken som snällt satte oss och väntade på att vårt namn skulle ropas upp.

Uppträdandena var helt akustiska och bedömdes utav en tvåmanna-jury. En jury bestående av två män i 40-50års åldern, till synes helt ointresserade av allt som hade med musik (eller något annat artisteri för den delen) att göra, och efter ca. 20 högst amatörmässiga framträdanden såg de ut att vilja sätta en kula i pannbenet på sig själva, bara för få ett slut på elendet. När det så blev min tur var jag så hög av inre garv, och uppfylld av allt det komiska i hela grejen, att jag inte var ett dugg nervös. Jag gick upp med min gitarr, tog en stol och satte igång och spela framför publiken och juryn. Till en början fick jag nästan kämpa för att inte falla ut i ett asgarv bara av ett se spektaklet framifrån. Men sedan hittade jag en nypa fokus och bränna av mitt "paradnummer" Tangled In This Trampled Wheat. Det kändes som vanligt att spela, lite mer folk och mycket sämre ljud än vanligt, men annars inga större konstigheter. Knappt någon, förutom kanske juryn och folket på första raden, kan ha hört min ynkliga lilla gitarr utan förstärkare, men samtidigt var det lika för alla. Om en vecka skickar de ut ett brev till de "antagna", så det blir lite intressant att se om jag får något.

Grejen är dock att jag, även om jag blir antagen, redan bestämt mig för att skita i att spela på den där gatan eftersom att man tydligen inte får använda sig av förstärkare. Ingen förstärkare->kasst/inget ljud->inga pengar... Så direkt efter auditionen gick jag istället ut för att leta reda på en annan plats att spela. En där jag får använda förstärkare. Till slut hittade jag ett hyfsat ställe nära den stora shoppinggatan (där jag tidigare sett en snubbe spela elgitarr så det borde vara ok) och har nu spelat i två dagar. Det är långt ifrån lika bra och fridfullt som i Hyde Park och Sydney, men det funkar.

Planen i nuläget är att spela varje dag i en vecka tills att Mackan, en annan kompis från Sydney-tiden, kommer. Sedan ska vi två leta farmjobb tillsammans för att tjäna nog med pengar för att kunna avsluta resan med två veckor i Thailand. Detta innebär att efter den här veckan så är det färdig-buskat för den här gången, men jag är sugen på att fortsätta med gatumusiken när jag kommer hem till Sverige igen. Om detta blir verklighet så lovar jag att återkomma med ytterliggare uppdateringar här.

På återhörande.

Semesterfirarna sållas från musikanterna

Och DÄR fick jag tid över, samt internettillgång nog, att skriva ett nytt blogginlägg. Jag befinner mig för tillfället i Brisbane efter två veckor i Byron Bay och Surfers Paradise. Jag lämnade Sydney tillsammans med ett gäng svenskar som jag lärt känna där och vi har rest upp längst östkusten tillsammans. Nu har de tyvärr åkt vidare mot nya äventyr medan jag valt att stanna lite längre i Brisbane för att försöka spela in lite pengar.

Det har inte blivit något spelande alls tiden post Sydney (delvis på grund av en förkylning, men bara delvis...) utan dessa två veckor har varit REN och SKÄR semester. Dagarna har vi ägnat åt strandhäng, shopping, sightseeing och allmänt välmående. Nätterna har ägnats åt en del "partajande".

Byron Bay var en sjukt häftig liten (med betoning på LITEN) stad, där det kändes som att klockorna helt plötsligt gick på halvfart och solen, precis som vi, bara inte VILLE lämna. Surfers Paradise var, trots det helcheesiga namnet över förväntan. Mycket tack vare att vi bodde på ett riktigt fint hostel (som var mer som ett resorthotell) med pool, jacuzzi, tennisplan, squashplan, bastu m.m. Och jag tycker med facit i hand att vi utnyttjade faciliteterna till max. Särskilt jag och Viktor som hann med flertalet prestigefyllda tennis- och squashmatcher med pengar i potten (så klart!).

Nu ligger jag här ensam i min hostelsäng och känner mig lite lite ensam och övergiven. Det har varit jävligt kul att resa tillsammans med ett gäng sköna svenskar och nu känns det lite tillbaka på ruta ett igen. Men det är bara att ta nya tag! Idag har jag varit och kollat upp busking-reglerna för Brisbane och fått reda på att om jag vill spela på den stora shopping-gatan (mest troligt det enda stället man kan tjäna bra med pengar) så måste jag genomgå en audition. Denna stora lilla busking-audition hålls endast fyra gånger om året, en var tredje månad. Jag har dock ett så sinnesjukt flyt att ett av dessa tillfällen är om FYRA DAGAR! Så nu är det bara att smörja in stämbanden, slipa fingerspelet och rentvätta gubbkepsen för på Lördag SMÄLLER DET! Det ska bli otroligt spännande och intressant att se hur dessa auditions går till, träffa lite andra Bisbane-musiker, samt SJÄLVKLART se om jag själv lyckas ta mig igenom "kvalitetskontrollen".

Hoppas ni uppskattar denna lilla semestersamanfattning nu. Återkommer förhoppnigsvis inom kort.