En liten stund i rampljuset

Den gångna veckan har varit speciell. Rent socialt har det varit en av de roligaste veckorna hittills. Fram tills nu har jag tagit det väldigt lugnt med festande och andra nöjesutsvävningar för att lägga all fokus på musiken, men på sistone har jag känd mig rätt slutkörd när det kommer till den biten. Detta beror säkert delvis på att buskingintäkterna börjat minska igen efter "the big holiday season", men ävem på att jag spelat väldigt flitigt under en lång period. Jag har nog aldrig spelat så här mycket och länge inför folk tidigare. Det tär på krafterna, psykiskt. Man blir rätt trött på att höra sin egen röst efter ett tag. Så den senaste veckan har jag istället lagt mer krut på att hänga med alla härliga typer jag lärt känna här borta, för att vila lite från musiken.

I lördags begav jag mig för första gången till Brunswick, som lättast kan beskrivas som Melbournes "hipsterkvarter", för att kolla in en gratisspelning av Tash Sultana (en lokal, mycket begåvad musiker som jag stött på tidigare när hon spelat på Bourke Street). När jag kom fram till klubben, ca en halvtimme innan giget skulle börja, visade det sig dock att klubben redan hunnit bli fullpackad och en lång kö ringlande sig från ingången nedför gatan. Efter att ha stått i den stillastående kön i runt 15 minuter upptäckte jag dessutom att vakterna enbart släppte in tjejer. Besviken gav jag upp och började vandra därifrån, samtidigt som jag kunde höra Tash inleda sitt set inne i baren.

På vägen hem bestämde jag mig för att göra en liten solobarrunda och släntra in på alla barer med livemusik. Proceduren gick till ungefär så att jag gick in, beställde en öl, lyssnade på ett par låtar, för att sedan gå vidare. Till slut hamnade jag på ett irländskt litet ställe där en trubadur i fyrtioårsåldern spelade gamla irländska folkvisor. När trubaduren tog en paus började jag prata lite med ett äldre par som satt i baren och när jag berättade att jag också spelade musik och är ett stort Dylanfan så lyste de upp. "Gå fram och spela en låt för oss! Vi älskar Dylan!", utbrast de. Jag försökte förklara att trubaduren nog inte skulle uppskatta att en helt okänd gäst plötsligt gick upp på scen och drog av en låt på hans gitarr, men de gamla paret gav sig inte. Till slut gick en av dem fram till den gamla trubaduren och frågade om inte "Joe, from Sweden" kunde få gå upp och spela en låt. Svaret blev: "Visst, här är vi inte svårbjudna! Låt mig bara få avsluta min öl så ska jag hjälpa honom med grejerna".

15 minuter senare sitter jag alltså plötsligt på den lilla scenen längst fram och rättar till capot på gitarren. Utan att riktigt ha fattat hur det gått till, men glad över att för första gången få chansen att spela inför en riktig publik ("riktig" och "riktig" - det kan max ha varit 15 pers i den där lilla puben vid det här laget, men ändå). Eftersom att jag lovat de gamla pubparet att spela en Dylanlåt så spelade jag Girl From The North Country. Trots att jag hade ett par öl innanför västen så gick det helt okej, även om det var lite ovant att spela med bra medhörning. Efter låten ropade den irländska trubaduren bak i från baren: "Sounds great, Joe! Play one more!", så jag frågade den "riktiga" publiken om de ville ha en till Dylanlåt eller om jag skulle spela en av mina egna låtar. De röstade unisont på det andra alternativet, varpå jag drog av en låt som jag döpt till Amsterdam. Det verkade som att de tyckte om vad de hörde och publiken applåderade glatt, samtidigt som jag tackade för mig och lämnade över scenen till den irländska veteranen igen.

Det blev det en minnesvärd lördagskväll till slut, trots att jag missade Tash Sultana.

Inget särskilt

Igår var jag till St. Kilda för första gången sedan jag kom till Melbourne (för snart två månader sen). Fransmannen Tom, som jag hängt lite med, var ute för att söka jobb och när han passerade mitt hostel slog han en pling för att höra om jag var sugen på att ta en break-bärs i baren bredvid. Jag hade precis varit ute och spelat en sväng så det passade bra. Efter ölen hakade jag på honom till St. Kilda. Dels för att han ville ha sällskap och dels för att jag tänkte att det var hög tid att kolla in den omtalade stadsdelen. St. Kilda är alltså ett strandområdet som ligger i nära anslutning till stan. Tar runt 15 min med spårvagnen men när man kommer fram känns det som att man är i en annan del av landet. Palmer, tjockt med små strandbarer och pittoreska restauranger samt en lååång sandstrand. Känslan var lite som att åka spårvagn från New York till Santa Monica på en kvart. Nu har jag varken varit i New York eller i Santa Monica, men ni förstår liknelsen. Hoppas jag.

Efter att Tom vandrat omkring med CV-bunten i över en timme utan att ha delat ut ett enda ett så bestämde vi oss för att skjuta upp Toms arbetslöshetfråga till morgondagen och istället gå och käka middag och dricka lite mer öl. Det hela slutade i en riktig helkväll (det har visat sig göra det när jag och Tom möts upp för att "ta en öl") där vi gick från bar till bar och träffade en hel massa mysiga människor. Vi träffade bland annat Andy, musikern som vi båda träffat en gång tidigare - den gången i stan, men även då i samband med att jag och Tom sammanstrålat för en öl samtidigt som Andy spelat på baren vi valt att släntra in i. Helt slumpartat, men ett fint sammanträffande. Både Tom och Andy är rätt goa karaktärer, om än rätt olika: Andy är australiensare och en riktig "knegarmusiker". Han gigar mellan fem till tio gånger i veckan på olika små barer runt om i Melbourne och är en riktig covermaskin. Enligt egen utsago kan han runt 350 covers utantill (nästan enbart hits). Han spelar i princip inget eget material utan verkar tvärtom rätt ointresserad av den "konstnärliga aspekten" av musikutövandet. Pengarna ska in helt enkelt och trubadur är ett jobb om vilket annat! En rätt härlig inställning, kan jag tycka.

Tom är 30 bast och har spenderat majoriteten av de senaste tio åren på vägarna. Han har bott i Spanien, Kanada, England och nu Australien. Han har mestadels jobbat inom restaurangbranschen där han har en rätt imponerande resume - bland annat jobbat på en av de finaste restaurangerna i London där han serverat allt från Keith Richards till Lady Gaga. Från det lilla jag hunnit umgås med honom så känns han rätt belevad. Man märker att han sett sig omkring i världen. Bara under gårdagskvällen levererade han två lysande anekdoter som mycket väl kunnat platsat i en bok eller film.

I övrigt spelar jag på som vanligt nere vid Southbank. Flytet från mellandagarna håller i sig än så länge och skivförsäljningen rullar på. Idag har jag varit runt och leta efter ett ställe där det är prismässigt överkomligt att skriva ut 200 A4-ark i färg. Behöver nämligen göra nya skivomslag då pärmen, med färdigutskrivna, jag hade med mig från Sverige nu är tom. Jag har även börjat titta lite efter ett rum någon kollektivlägenhet. Om jag bestämmer mig för att stanna här ett par månader till vill jag nog bo lite mer "normalt". Det hade även varit kul att prova på att bo i kollektiv.

Detta blev ett rätt långt blogginlägg om ´inget särskilt´, men det gör väl inte så mycket? Kände bara för att skriva lite.

Happy holidays!

Mellandagarna har visat sig vara rena guldgruvan buskingmässigt. Förra veckan spelade jag fem dagar (mån, tis, tors, fre, lör, sön) då jag sålde 47 skivor och skramlade ihop 750 dollar totalt. I söndags blev jag även erbjuden ett gig! Ett bröllop i Juni. Återstår att se om jag är kvar här då (tveksamt...) men kul att få erbjudandet i alla fall. Börjar lära känna de andra buskersarna (KRYSTAD svensk böjning där) bättre och bättre. Det börjar bli en riktigt härlig liten gemenskap  här nere, söder om floden.

I måndags tog jag ledigt då jag var tvungen att leta rätt på ett gäng "cd-sleeves" för att kunna producera fler skivor. Efter en lång dags sökande hamnade jag på en musikaffär LÅNGT från centrum där ägaren gav bort runt 50 stycken. All heder till denne fine man.

Idag har jag hittills spelat runt 1,5h och fått ihop 114 "bucks". Sitter nu och avnjuter en sallad och ett glas vitt i väntan på att spela en sista timme eller så, innan jag packar ihop för dagen.

Glada dagar

Subwaystammis

Nu är det officiellt. Jag är stammis på Subway-restaurangen bredvid mitt hostel. Igår när jag - i vanlig ordning - tittade in för att beställa min standardmeny (chicken teriyaki in a wrap, all salads and ranch dressing) så han jag knappt ställa mig i kön innan en av tjejerna bakom disken sa "chicken teriyaki, yes?". Jag blev så överrumplad att jag började skratta. "In a wrap, yes?". Jag fortsatte bara skratta. De kom till och med ihåg vilken dressing samt vilken sorts ost jag ville ha. Inte helt säker över varför, men allt detta gjorde mig väldigt glad. Samtidigt är jag ju FULLT medveten om den OERHÖRT låga street cred som medföljer att vara stammis på Subway. Men det är nånting med det 'rutinmässiga beteendet' som jag börjat uppskatta och romantisera här borta.

Idag, när jag kom in för min sedvanliga lunch, frågade de bara glatt "det vanliga?", varpå de slängde ihop min lilla wrap.

I onsdags var jag på julfirande hos Italienaren och de andra i kollektivboenden. Det var helt okej. Kändes bra att fira julen på NÅT sätt, även om hemlängtan sved lite extra just den dagen. Festen innebar att jag varit "spelledig" två dagar i rad den här veckan, men jag ligger fortfarande bra till budgetmässigt. Mycket för att jag drog in 200 dollar i måndags. Idag har jag spelat två timmar. Det var fint att komma ut på gatan igen. Fick in 130 dollar. Verkar vara riktigt bra "business" nu runt jul så nu ska jag satsa på att spela så mycket som möjligt fram till nyår.

Ett lynnigt försörjningssätt

En av nycklarna till att klara av att försörja sig på gatumusik är att inte stirra sig blind på inkomsterna - vilket inte alltid är helt lätt. Upp- och nedgångarna,gällande hur mycket man tjänar är näst intill omöjliga att förutspå, vilket gör dem rätt svåra att hantera. Det är fort gjort att man tappar självförtroendet efter en dag med dålig utdelning. Man kan spela sitt bästa set på veckor och ändå inte sälja en enda skiva på två timmar. Medan man andra gånger går ut och drar av en timmes spelande, mest för sakens skull, och pengarna rasar in. För att dra ett exempel: Igår (söndag) spelade jag en timme. Kämpade på i vanlig ordning. Försökte verkligen förmedla låtarna till de förbipasserande - måttligt intresserade - människorna. På en dryg timme lyckades jag sälja en skiva. Total förtjänst: 30 dollar.

Idag tänkte jag nästan ställa in spelandet. Jag var inte alls på humör. Till slut bestämde jag mig trots allt för att ge mig ut och ge det ett försök. Resultat efter en dryg timme: 10 sålda skivor och nästan 140 dollar i total förtjänst.

Det kan vara rätt tärande med variationer som dessa. Jag behöver ju trots allt få in en viss mängd pengar i veckan för att kunna fortsätta. Det kan leda till mycket grubblerier: "Vad gjorde jag fel igår? Vad gjorde jag rätt idag?". I slutändan, har jag kommit fram till, handlar det mest om tajming och tur. Så det är bara att försöka njuta av topparna och glömma dalarna. Idag ska jag njuta.

Ett fint litet minne

Måste bara notera en händelse från i söndags här på bloggen, så att jag inte glömmer bort det.

Efter att ha sålt slut på alla skivor utom två under första timmen av spelande bestämde jag mig efter en kort paus att spela en kortis till, bara tills jag sålt de två resterande skivorna. När jag spelat kanske två låtar så står det plötsligt en liten kille framför mig. Han kan inte vara mer än 10-11 år och han står så tätt inpå mig att det ser ut som att han står INUTI gitarrfodralet. När jag tittar upp efter att ha tagit ett par klunkar vatten så säger han: "Can you play a song?". Och jag svarar någonting i stil med: "Yes of course, that's why I'm here!". Så sätter jag igång att spela Driftwood Like Us, en egenskriven låt. Efter låten så går pojken bort till sin pappa som sitter en bit bort och kommer sedan tillbaka med sin lilla plånbok. I plånboken har han trettio dollar. Han tar upp en tiodollarssedel och säger: "Can I buy a CD, please?".

Det var så himla rörande att han ville köpa en skiva för sina egna slantar. Jag kommer själv ihåg hur mycket 10 dollar/70 kronor var när man var en liten grabb. Vi pratar en liten stund, jag Tom (som han heter) och hans pappa. Både Tom och hans far visar sig vara två BEDÅRANDE personer. Avslappnade, öppna och varma. Efter en stund säger Tom: "Can you play something more?", samtidigt som han slår sig ner framför mig, med benen i kors och studerar baksidan på skivan han precis köpt. "Play Johnny Don't Die!", ropar han. Och både jag och hans pappa skrattar till. Hela situationen är så fin bara. "Shure!", ropar jag tillbaka och börjar blåsa i munspelet. Under hela låten sitter Tom där på marken, med benen i kors och tittar upp mot mig. Fokuserad. Han rör inte en min under hela låten. Efter sista ackordet lyser han upp igen och applåderar. Sedan tittar han åter ner på baksidan av skivan och ropar: "Play Mess Like Me!".

Sådär fortsatte det. Jag spelade med så mycket inlevelse att jag nästan trillade av stolen. För det var han värd, lille Tom.

Sol

Tror jag hittat guldspotten nu; mellan klockan 14.00-15.00 vid min förbjudna favorittunnel nere på sydbanken. Sålde precis sex skivor på en timme! Det är nog personligt rekord - Brighton inräknat. Ville bara få in det här på bloggen innan nästa gång oturen slår till; det är inte BARA motvind här borta. Det är en del solsken också.