Happy holidays!

Mellandagarna har visat sig vara rena guldgruvan buskingmässigt. Förra veckan spelade jag fem dagar (mån, tis, tors, fre, lör, sön) då jag sålde 47 skivor och skramlade ihop 750 dollar totalt. I söndags blev jag även erbjuden ett gig! Ett bröllop i Juni. Återstår att se om jag är kvar här då (tveksamt...) men kul att få erbjudandet i alla fall. Börjar lära känna de andra buskersarna (KRYSTAD svensk böjning där) bättre och bättre. Det börjar bli en riktigt härlig liten gemenskap  här nere, söder om floden.

I måndags tog jag ledigt då jag var tvungen att leta rätt på ett gäng "cd-sleeves" för att kunna producera fler skivor. Efter en lång dags sökande hamnade jag på en musikaffär LÅNGT från centrum där ägaren gav bort runt 50 stycken. All heder till denne fine man.

Idag har jag hittills spelat runt 1,5h och fått ihop 114 "bucks". Sitter nu och avnjuter en sallad och ett glas vitt i väntan på att spela en sista timme eller så, innan jag packar ihop för dagen.

Glada dagar

Subwaystammis

Nu är det officiellt. Jag är stammis på Subway-restaurangen bredvid mitt hostel. Igår när jag - i vanlig ordning - tittade in för att beställa min standardmeny (chicken teriyaki in a wrap, all salads and ranch dressing) så han jag knappt ställa mig i kön innan en av tjejerna bakom disken sa "chicken teriyaki, yes?". Jag blev så överrumplad att jag började skratta. "In a wrap, yes?". Jag fortsatte bara skratta. De kom till och med ihåg vilken dressing samt vilken sorts ost jag ville ha. Inte helt säker över varför, men allt detta gjorde mig väldigt glad. Samtidigt är jag ju FULLT medveten om den OERHÖRT låga street cred som medföljer att vara stammis på Subway. Men det är nånting med det 'rutinmässiga beteendet' som jag börjat uppskatta och romantisera här borta.

Idag, när jag kom in för min sedvanliga lunch, frågade de bara glatt "det vanliga?", varpå de slängde ihop min lilla wrap.

I onsdags var jag på julfirande hos Italienaren och de andra i kollektivboenden. Det var helt okej. Kändes bra att fira julen på NÅT sätt, även om hemlängtan sved lite extra just den dagen. Festen innebar att jag varit "spelledig" två dagar i rad den här veckan, men jag ligger fortfarande bra till budgetmässigt. Mycket för att jag drog in 200 dollar i måndags. Idag har jag spelat två timmar. Det var fint att komma ut på gatan igen. Fick in 130 dollar. Verkar vara riktigt bra "business" nu runt jul så nu ska jag satsa på att spela så mycket som möjligt fram till nyår.

Ett lynnigt försörjningssätt

En av nycklarna till att klara av att försörja sig på gatumusik är att inte stirra sig blind på inkomsterna - vilket inte alltid är helt lätt. Upp- och nedgångarna,gällande hur mycket man tjänar är näst intill omöjliga att förutspå, vilket gör dem rätt svåra att hantera. Det är fort gjort att man tappar självförtroendet efter en dag med dålig utdelning. Man kan spela sitt bästa set på veckor och ändå inte sälja en enda skiva på två timmar. Medan man andra gånger går ut och drar av en timmes spelande, mest för sakens skull, och pengarna rasar in. För att dra ett exempel: Igår (söndag) spelade jag en timme. Kämpade på i vanlig ordning. Försökte verkligen förmedla låtarna till de förbipasserande - måttligt intresserade - människorna. På en dryg timme lyckades jag sälja en skiva. Total förtjänst: 30 dollar.

Idag tänkte jag nästan ställa in spelandet. Jag var inte alls på humör. Till slut bestämde jag mig trots allt för att ge mig ut och ge det ett försök. Resultat efter en dryg timme: 10 sålda skivor och nästan 140 dollar i total förtjänst.

Det kan vara rätt tärande med variationer som dessa. Jag behöver ju trots allt få in en viss mängd pengar i veckan för att kunna fortsätta. Det kan leda till mycket grubblerier: "Vad gjorde jag fel igår? Vad gjorde jag rätt idag?". I slutändan, har jag kommit fram till, handlar det mest om tajming och tur. Så det är bara att försöka njuta av topparna och glömma dalarna. Idag ska jag njuta.

Ett fint litet minne

Måste bara notera en händelse från i söndags här på bloggen, så att jag inte glömmer bort det.

Efter att ha sålt slut på alla skivor utom två under första timmen av spelande bestämde jag mig efter en kort paus att spela en kortis till, bara tills jag sålt de två resterande skivorna. När jag spelat kanske två låtar så står det plötsligt en liten kille framför mig. Han kan inte vara mer än 10-11 år och han står så tätt inpå mig att det ser ut som att han står INUTI gitarrfodralet. När jag tittar upp efter att ha tagit ett par klunkar vatten så säger han: "Can you play a song?". Och jag svarar någonting i stil med: "Yes of course, that's why I'm here!". Så sätter jag igång att spela Driftwood Like Us, en egenskriven låt. Efter låten så går pojken bort till sin pappa som sitter en bit bort och kommer sedan tillbaka med sin lilla plånbok. I plånboken har han trettio dollar. Han tar upp en tiodollarssedel och säger: "Can I buy a CD, please?".

Det var så himla rörande att han ville köpa en skiva för sina egna slantar. Jag kommer själv ihåg hur mycket 10 dollar/70 kronor var när man var en liten grabb. Vi pratar en liten stund, jag Tom (som han heter) och hans pappa. Både Tom och hans far visar sig vara två BEDÅRANDE personer. Avslappnade, öppna och varma. Efter en stund säger Tom: "Can you play something more?", samtidigt som han slår sig ner framför mig, med benen i kors och studerar baksidan på skivan han precis köpt. "Play Johnny Don't Die!", ropar han. Och både jag och hans pappa skrattar till. Hela situationen är så fin bara. "Shure!", ropar jag tillbaka och börjar blåsa i munspelet. Under hela låten sitter Tom där på marken, med benen i kors och tittar upp mot mig. Fokuserad. Han rör inte en min under hela låten. Efter sista ackordet lyser han upp igen och applåderar. Sedan tittar han åter ner på baksidan av skivan och ropar: "Play Mess Like Me!".

Sådär fortsatte det. Jag spelade med så mycket inlevelse att jag nästan trillade av stolen. För det var han värd, lille Tom.

Sol

Tror jag hittat guldspotten nu; mellan klockan 14.00-15.00 vid min förbjudna favorittunnel nere på sydbanken. Sålde precis sex skivor på en timme! Det är nog personligt rekord - Brighton inräknat. Ville bara få in det här på bloggen innan nästa gång oturen slår till; det är inte BARA motvind här borta. Det är en del solsken också.

Kort uppdatering

Bor nu på mitt tredje hostel under den här Melbournevistelsen. Detta har det bästa läget av alla så här långt. Nära min spelplats på South Bank men även nära stan. Det är tyvärr åter igen små rum (endast tre bäddar i varje) vilket gör att det är lite sämre förutsättningar för socialisering jämfört med mitt första hostel på Elisabeth Street.

Foten har, efter en veckas penicillinkur, så gott som läkt! Så nu har jag börja kunna spela kontinuerligt på riktigt. Hade igår min bästa timpenning hittills i Melbourne med 84 dollar på en timme. Tyvärr har min favoritplats (tunneln) visat sig vara en "non amplified busking spot". Har fått en muntlig varning, än så länge. Tänker dock fortsätta att spela där tills jag får en varning till. Då kanske det är dags att titta på nya alternativ.

Träffade en härlig finne på nya hostelet när jag flyttade in vid namn Joså (med svensk friöversättning). Han har tyvärr flyttat vidare nu så för tillfället är jag rätt solo. Har fortfarande kontakt med kollektiv-italienaren men då han jobbar sex dagar i veckan finns inte så mycket tid för "häng".

Jag har köpt ny dator! Gick in på närmsta datoraffär och frågade efter den billigaste skiten som håller för film och CD-bränning. De räckte fram en Dell för 400 dollar och därmed hade vi hade en så kallad 'deal'. Problemet var bara att burken inte ALLS visade sig kunna bränna CD-skivor. Detta gjorde försäljaren oerhört generad när jag kom tillbaka nästa dag för att lämna tillbaka datorn - SÅ generad att han erbjöd mig en annan dator, till värde av 600 dollar, utan extra kostnad, för besväret/misstaget - en så kallad BRA 'deal'.

I övrigt inget nytt på andra sidan klotet.

Motvind

Det var en tung torsdag i förrgår. Det kändes som att allt gick emot mig. Datorn var fortsatt trasig. Min fot var fortsatt handikappad. Dessutom gick min stol/pall sönder efter bara en tjugo minuter när jag var ute för att spela. Samtidigt som min tumnagel (som är ACK så viktig för gitarrspelandet) gått av bara någon minut tidigare. Det kändes som att allt gick emot mig och det mesta var dessutom saker jag inte direkt kunde påverka utan ren och skär jävla otur. När jag sedan kom hem till hostelet för att förlänga min vistelse fick jag veta att hostelet var fullbokat nu på söndag, vilket innebär att jag måste flytta. Det var en tung torsdag, minst sagt.

Men igår (fredag) vände det! Allt som krävdes var att få komma ut och spela igen. Sjunga av sig motgångarna. Jag hittade en ny spelplats precis invid en tunnel som ger musiken ett fantastiskt eko. Det är som att spela i en kyrka! På ca en och en halv timmes spelande fick jag ihop 64 dollar och många fina människor kom fram för att prata eller köpa skiva. Efter kändes hela min situation förändrad, även om förutsättningarna egentligen är precis desamma som i förrgår (förutom att jag hittat en ny hopfällbar liten stol/pall, PERFEKT att spela på).

Idag tar jag åter igen spelledigt för att låta blåsan på tummen (en av konsekvenserna med att spela med kort tumnagel) vila, samt hitta ett nytt hostel nära South Bank. 

December

Nu har jag spelat totalt tre dagar här i Melbourne. Har än så länge inte spelat mer än två timmar per dag. Det känns fortfarande lite som en inskolning på jobbet. Man får räkna med att det tar ett tag innan man hittat de optimala platserna och tiderna att spela på. Trots det så har jag hunnit dra in nästan 200 dollar på dessa tre dagar, det kan jag inte vara missnöjd med. Även om jag känner på mig att det kan gå ännu bättre om jag bara hittar helt rätt. Melbournes gator har potential, jag känner det.

I lördags promenerade jag omkring lite i den mysiga Melbournekvällningen och hamnade efter ett tag utanför jättekomplexet Crown Casino där jag satt och pratade lite med en buskingkollega, som körde en slags cykelgrej jag aldrig tidigare sett. Efter en stund fick vi sällskap av en gladlynt liten herre i sina näst bästa år som slog sig ned bredvid oss på parkbänken. Den lille mannen presenterade sig som "George - The Compulsive Gambler.". Han berättade att han är en av stammisarna inne på Crown Casino och har livnärt sig på att spela baccarat (något som han BESTÄMT handlade mer om skicklighet än om tur) de senaste 35 åren.  Efter en lång diskussion om "den fria livsstilen" hängde jag med George till casinot där han bjöd mig på hur mycket gratis öl jag ville. Att vara spelberoende kommer med VISSA privilegier verkar det som.

I måndags var det pokerturnering på hostelet igen. Den här gången slutade jag tvåa av tjugo personer, vilket resulterade i en vinst på 15 dollar. Har bra pokerfest för tillfället! Känns som att måndagspokern kan bli en riktig tradition under den här vistelsen.

Igår (tisdag) blev jag bjuden på middag i ett kollektiv dit min gamla rumskamrat Peo flyttat. Det blev en riktig helkväll med italiensk middag, poker och en liten jamsession. I slutet av kvällen blev jag till och med erbjuden att flytta in i detta högkarismatiska kollektiv. Tror dock att jag kommer måste avböja på grund av vart det ligger. Skulle behöva skaffa mig en cykel för att bo så långt från centrum.

Idag regnar det så jag har en ledig dag. Lika bra det då det "blev rätt sent igår".

Dessutom har min dator gått sönder, vilket är ett rätt akut problem då jag behöver en dator för att bränna ut fler skivor. Har i nuläget bara tre kvar från den första "batchen".... Måste försöka hitta ett annat alternativ.