lördag 28 april 2012
Sista ackordet i Australien
I fredags spelade jag för sista gången på gatan här i Australien. Skinny Love fick bli avslutningslåt på ganska precis åtta oförglömliga veckor som Australiensisk "busker". Jag har under den här tiden mött ett oräknerligt antal fantastiskt sköna och musiker, poeter, flanörer, livsnjutare, konstnärer, drömmare, uteliggare, mentalsjuka, försäljare, dansare, musiker och människor i största allmänhet. Jag har lärt känna en tvättäkta gatumusiker, i Slim, som varit en stor förebild och skänkt massvis med inspiration. Men framförallt så har en gammal pojkrumsdröm gått i uppfyllelse.
Igår skickade jag, efter MÅNGA om och men, hem min förstärkare med posten. Det var i absolut sista stund (knappt två timmar innan stägning) som jag lyckades få tag i en kartong i godkänd kvalitet och rätt storlek. Det var både skönt och gjorde ont på samma gång att skicka iväg min relativt nya förstärkare. Skönt, eftersom den lättade min packningsbörda BETYDLIGT inför det fortsatta resandet. Ont, eftersom att det kostade mig 147 dollar, kommer ta upp till 3 månader innan den kommer hem samt att transporten inte helt säkert kommer gå helt smärtfritt.
I förrgår kom Mackan (bekantskap från Sydneytiden) och gjorde mig gott sällskap här i Brisbane. Planen är nu att, genom en 30-timmars bussresa med start imorgon, ta oss upp till Cairns för att söka välbetalda/grisiga farmjobb. Efter några veckors hårt jobb ska vi sedan flyga till Thailand för två veckors paradisliv tillsammans med två andra "Sydney-svenskar", Mackan (nummer två) och Viktor.
Det var nog allt för den här gången. Eftersom att detta huvudsakligen skulle vara en blogg om gatumusik-äventyret så lär detta bli det sista inlägget. Jag uppskattar verkligen er som hittat in till bloggen och följt min lilla resa, it has been an honor and a prevelige, tack och hej!
söndag 22 april 2012
Bris[tande buskingmöjligheter]bane
Den omtalade busking-auditionen visade sig vara ett minst sagt komiskt spektakel, jag skrattar varje gång jag tänker på den. När jag knallade dit med min slitna stackars gitarr i släptåg så var jag nästan helt säker på att jag skulle vara nästintill ensam där. Min förvåningen gick nog att TA PÅ när jag väl där möttes av ett drygt 40-tal musiker, clowner, trollkarlar, konstnärer, dansare osv. När uppträdandena tog sin början var vi säkert upp emot 60-70 stycken som snällt satte oss och väntade på att vårt namn skulle ropas upp.
Uppträdandena var helt akustiska och bedömdes utav en tvåmanna-jury. En jury bestående av två män i 40-50års åldern, till synes helt ointresserade av allt som hade med musik (eller något annat artisteri för den delen) att göra, och efter ca. 20 högst amatörmässiga framträdanden såg de ut att vilja sätta en kula i pannbenet på sig själva, bara för få ett slut på elendet. När det så blev min tur var jag så hög av inre garv, och uppfylld av allt det komiska i hela grejen, att jag inte var ett dugg nervös. Jag gick upp med min gitarr, tog en stol och satte igång och spela framför publiken och juryn. Till en början fick jag nästan kämpa för att inte falla ut i ett asgarv bara av ett se spektaklet framifrån. Men sedan hittade jag en nypa fokus och bränna av mitt "paradnummer" Tangled In This Trampled Wheat. Det kändes som vanligt att spela, lite mer folk och mycket sämre ljud än vanligt, men annars inga större konstigheter. Knappt någon, förutom kanske juryn och folket på första raden, kan ha hört min ynkliga lilla gitarr utan förstärkare, men samtidigt var det lika för alla. Om en vecka skickar de ut ett brev till de "antagna", så det blir lite intressant att se om jag får något.
Grejen är dock att jag, även om jag blir antagen, redan bestämt mig för att skita i att spela på den där gatan eftersom att man tydligen inte får använda sig av förstärkare. Ingen förstärkare->kasst/inget ljud->inga pengar... Så direkt efter auditionen gick jag istället ut för att leta reda på en annan plats att spela. En där jag får använda förstärkare. Till slut hittade jag ett hyfsat ställe nära den stora shoppinggatan (där jag tidigare sett en snubbe spela elgitarr så det borde vara ok) och har nu spelat i två dagar. Det är långt ifrån lika bra och fridfullt som i Hyde Park och Sydney, men det funkar.
Planen i nuläget är att spela varje dag i en vecka tills att Mackan, en annan kompis från Sydney-tiden, kommer. Sedan ska vi två leta farmjobb tillsammans för att tjäna nog med pengar för att kunna avsluta resan med två veckor i Thailand. Detta innebär att efter den här veckan så är det färdig-buskat för den här gången, men jag är sugen på att fortsätta med gatumusiken när jag kommer hem till Sverige igen. Om detta blir verklighet så lovar jag att återkomma med ytterliggare uppdateringar här.
På återhörande.
Uppträdandena var helt akustiska och bedömdes utav en tvåmanna-jury. En jury bestående av två män i 40-50års åldern, till synes helt ointresserade av allt som hade med musik (eller något annat artisteri för den delen) att göra, och efter ca. 20 högst amatörmässiga framträdanden såg de ut att vilja sätta en kula i pannbenet på sig själva, bara för få ett slut på elendet. När det så blev min tur var jag så hög av inre garv, och uppfylld av allt det komiska i hela grejen, att jag inte var ett dugg nervös. Jag gick upp med min gitarr, tog en stol och satte igång och spela framför publiken och juryn. Till en början fick jag nästan kämpa för att inte falla ut i ett asgarv bara av ett se spektaklet framifrån. Men sedan hittade jag en nypa fokus och bränna av mitt "paradnummer" Tangled In This Trampled Wheat. Det kändes som vanligt att spela, lite mer folk och mycket sämre ljud än vanligt, men annars inga större konstigheter. Knappt någon, förutom kanske juryn och folket på första raden, kan ha hört min ynkliga lilla gitarr utan förstärkare, men samtidigt var det lika för alla. Om en vecka skickar de ut ett brev till de "antagna", så det blir lite intressant att se om jag får något.
Grejen är dock att jag, även om jag blir antagen, redan bestämt mig för att skita i att spela på den där gatan eftersom att man tydligen inte får använda sig av förstärkare. Ingen förstärkare->kasst/inget ljud->inga pengar... Så direkt efter auditionen gick jag istället ut för att leta reda på en annan plats att spela. En där jag får använda förstärkare. Till slut hittade jag ett hyfsat ställe nära den stora shoppinggatan (där jag tidigare sett en snubbe spela elgitarr så det borde vara ok) och har nu spelat i två dagar. Det är långt ifrån lika bra och fridfullt som i Hyde Park och Sydney, men det funkar.
Planen i nuläget är att spela varje dag i en vecka tills att Mackan, en annan kompis från Sydney-tiden, kommer. Sedan ska vi två leta farmjobb tillsammans för att tjäna nog med pengar för att kunna avsluta resan med två veckor i Thailand. Detta innebär att efter den här veckan så är det färdig-buskat för den här gången, men jag är sugen på att fortsätta med gatumusiken när jag kommer hem till Sverige igen. Om detta blir verklighet så lovar jag att återkomma med ytterliggare uppdateringar här.
På återhörande.
måndag 16 april 2012
Semesterfirarna sållas från musikanterna
Och DÄR fick jag tid över, samt internettillgång nog, att skriva ett nytt blogginlägg. Jag befinner mig för tillfället i Brisbane efter två veckor i Byron Bay och Surfers Paradise. Jag lämnade Sydney tillsammans med ett gäng svenskar som jag lärt känna där och vi har rest upp längst östkusten tillsammans. Nu har de tyvärr åkt vidare mot nya äventyr medan jag valt att stanna lite längre i Brisbane för att försöka spela in lite pengar.
Det har inte blivit något spelande alls tiden post Sydney (delvis på grund av en förkylning, men bara delvis...) utan dessa två veckor har varit REN och SKÄR semester. Dagarna har vi ägnat åt strandhäng, shopping, sightseeing och allmänt välmående. Nätterna har ägnats åt en del "partajande".
Byron Bay var en sjukt häftig liten (med betoning på LITEN) stad, där det kändes som att klockorna helt plötsligt gick på halvfart och solen, precis som vi, bara inte VILLE lämna. Surfers Paradise var, trots det helcheesiga namnet över förväntan. Mycket tack vare att vi bodde på ett riktigt fint hostel (som var mer som ett resorthotell) med pool, jacuzzi, tennisplan, squashplan, bastu m.m. Och jag tycker med facit i hand att vi utnyttjade faciliteterna till max. Särskilt jag och Viktor som hann med flertalet prestigefyllda tennis- och squashmatcher med pengar i potten (så klart!).
Nu ligger jag här ensam i min hostelsäng och känner mig lite lite ensam och övergiven. Det har varit jävligt kul att resa tillsammans med ett gäng sköna svenskar och nu känns det lite tillbaka på ruta ett igen. Men det är bara att ta nya tag! Idag har jag varit och kollat upp busking-reglerna för Brisbane och fått reda på att om jag vill spela på den stora shopping-gatan (mest troligt det enda stället man kan tjäna bra med pengar) så måste jag genomgå en audition. Denna stora lilla busking-audition hålls endast fyra gånger om året, en var tredje månad. Jag har dock ett så sinnesjukt flyt att ett av dessa tillfällen är om FYRA DAGAR! Så nu är det bara att smörja in stämbanden, slipa fingerspelet och rentvätta gubbkepsen för på Lördag SMÄLLER DET! Det ska bli otroligt spännande och intressant att se hur dessa auditions går till, träffa lite andra Bisbane-musiker, samt SJÄLVKLART se om jag själv lyckas ta mig igenom "kvalitetskontrollen".
Hoppas ni uppskattar denna lilla semestersamanfattning nu. Återkommer förhoppnigsvis inom kort.
Det har inte blivit något spelande alls tiden post Sydney (delvis på grund av en förkylning, men bara delvis...) utan dessa två veckor har varit REN och SKÄR semester. Dagarna har vi ägnat åt strandhäng, shopping, sightseeing och allmänt välmående. Nätterna har ägnats åt en del "partajande".
Byron Bay var en sjukt häftig liten (med betoning på LITEN) stad, där det kändes som att klockorna helt plötsligt gick på halvfart och solen, precis som vi, bara inte VILLE lämna. Surfers Paradise var, trots det helcheesiga namnet över förväntan. Mycket tack vare att vi bodde på ett riktigt fint hostel (som var mer som ett resorthotell) med pool, jacuzzi, tennisplan, squashplan, bastu m.m. Och jag tycker med facit i hand att vi utnyttjade faciliteterna till max. Särskilt jag och Viktor som hann med flertalet prestigefyllda tennis- och squashmatcher med pengar i potten (så klart!).
Nu ligger jag här ensam i min hostelsäng och känner mig lite lite ensam och övergiven. Det har varit jävligt kul att resa tillsammans med ett gäng sköna svenskar och nu känns det lite tillbaka på ruta ett igen. Men det är bara att ta nya tag! Idag har jag varit och kollat upp busking-reglerna för Brisbane och fått reda på att om jag vill spela på den stora shopping-gatan (mest troligt det enda stället man kan tjäna bra med pengar) så måste jag genomgå en audition. Denna stora lilla busking-audition hålls endast fyra gånger om året, en var tredje månad. Jag har dock ett så sinnesjukt flyt att ett av dessa tillfällen är om FYRA DAGAR! Så nu är det bara att smörja in stämbanden, slipa fingerspelet och rentvätta gubbkepsen för på Lördag SMÄLLER DET! Det ska bli otroligt spännande och intressant att se hur dessa auditions går till, träffa lite andra Bisbane-musiker, samt SJÄLVKLART se om jag själv lyckas ta mig igenom "kvalitetskontrollen".
Hoppas ni uppskattar denna lilla semestersamanfattning nu. Återkommer förhoppnigsvis inom kort.
lördag 31 mars 2012
Vackra stråkar spelar ett sista outro i Hyde Park
Torsdagen var en speciell dag. Det var nämligen sista dagen jag och Slim spelade ihop i Hyde Park. På Fredagen flyttade han tillbaka ut till Cuji Bay, på Söndag har han ett avslutande gig på ett stort bröllop, på Måndag ska jag köpa förstärkaren av honom och på Tisdag sätter han sig på planet tillbaka till Brighton, England.
Så Torsdagen var lite av en sorgsen dag. Det kändes som slutet på en liten era, på något konstigt sätt. Slim har lärt mig otroligt mycket under de här veckorna och jag tar med mig ett gitarrfodral FYLLT med kunskap och erfarenheter. Inte bara om musik utan även om livet i stort.
I Fredags hände en sjukt oväntad och rätt rolig grej. Jag satt och spelade i Hyde Park som vanligt då en 50-ish gammal man kom fram och pratade med mig. Med sig hade han ett fodral innehållande en fiol och rätt var det var frågade han om han kunde få spela med mig i ett par låtar - självklart fick han det! Jag travade igång introt till Bob Dylans, Girl From The North Country, och han följde snabbt efter. Efter bara ett par ackord lät det som om han inte gjort annat än spelat Dylan-ballader. Det blev väldigt effektfullt med fiolens valsande i bakgrunden och låten lyfte som den aldrig gjort tidigare!
Vi fortsatte och spelade en låt till efter det och började bygga en liten nyfiken publik. Det var första gången någonsin jag spelat tillsammans med någon på det sättet och det var en JÄVLIGT häftig upplevelse som gav mersmak! Det visade sig så klart att Mark (från Belgen) var en gammal proffs-violinist, och det märktes verkligen på hans sätt att snabbt få en känsla för låtarna och hans otroliga musiköra.
I Lördags fick jag sällskap av Viktor och Markus som bestämt ville ta med mig till en plats där de var SÄKRA på att jag skulle kunna känna bra med pengar. Det visade sig att denna platsen var PRECIS vid ingången till operahuset, haha! Det var så klart helt förbjudet att spela där, men jag älskar Mackan och Viktors beslutsamhet att ändå försöka övertala mig att spela där. Övertalningsförsöken lyckades dock inte den gången...
Istället fortsatte vi vidare mot den stora turisthamnen Circular Quay. Där jag efter nya övertalningsförsök till slut satt mig ner och spelade precis vid ingången till en av färjorna. Det var en HEL DEL folk och förutsättningarna för att tjäna bra med pengar fanns helt klart! Och det gick helt ok, i en timme, tills en vakt kom fram och frågade efter mitt buskingpass. "Ok, men det har jag ju så det borde vara lugnt", tänkte jag. Så jag visade honom mitt pass i tron om att jag skulle få spela vidare. Men tydligen innefattar inte mitt pass Circular Quay utan endast centrala Sydney. Bummer. Bara att packa ihop. Jag hann i alla fall få in en del pengar (ca 26 dollar) under den knappa timmen jag spelade och hela dagen artade sig i ett rolig liten musikexpedition.
Idag (Söndag) är jag tillbaka i gamla goda Hyde Park och har jag spelat ca två timmar (från 10 till 12) under vilka jag fick in dryga 68 dollar - fullt godkänt! Imorgon lämnar jag Sydney tillsammans med Viktor och två andra svenskar som precis anlänt från Melbourne. Vi tar nattbussen upp till Byron Bay där planen är att försöka söka jobb på den stora musikfestivalen, Blues fest, som går av stapeln Torsdag-Söndag. Lyckas vi inte med det tvingas vi nog åka vidare innan helgen pga det dyra boendet i under festivaliteterna (en natt på hostel går på upp emot 50 dollar!). Tanken är att vi ska försöka tälta eller liknande i några dagar för att slippa checka in på något dyrt hostel. Återstår att se hur det kommer att gå med det...
Det var nog allt jag hade på hjärtat för den här gången. Risken finns att inläggsfrekvensen kommer vara lite lägre under kommande veckorna då jag planerar att resa upp över östkusten. Men jag ska försöka få iväg något inlägg eller två under resandet. Annars hörs lovar jag en rapport när jag kommer upp till Brisbane, där jag tänkt stanna ett tag och jobba in pengar.
På återhörande!
Så Torsdagen var lite av en sorgsen dag. Det kändes som slutet på en liten era, på något konstigt sätt. Slim har lärt mig otroligt mycket under de här veckorna och jag tar med mig ett gitarrfodral FYLLT med kunskap och erfarenheter. Inte bara om musik utan även om livet i stort.
I Fredags hände en sjukt oväntad och rätt rolig grej. Jag satt och spelade i Hyde Park som vanligt då en 50-ish gammal man kom fram och pratade med mig. Med sig hade han ett fodral innehållande en fiol och rätt var det var frågade han om han kunde få spela med mig i ett par låtar - självklart fick han det! Jag travade igång introt till Bob Dylans, Girl From The North Country, och han följde snabbt efter. Efter bara ett par ackord lät det som om han inte gjort annat än spelat Dylan-ballader. Det blev väldigt effektfullt med fiolens valsande i bakgrunden och låten lyfte som den aldrig gjort tidigare!
Vi fortsatte och spelade en låt till efter det och började bygga en liten nyfiken publik. Det var första gången någonsin jag spelat tillsammans med någon på det sättet och det var en JÄVLIGT häftig upplevelse som gav mersmak! Det visade sig så klart att Mark (från Belgen) var en gammal proffs-violinist, och det märktes verkligen på hans sätt att snabbt få en känsla för låtarna och hans otroliga musiköra.
I Lördags fick jag sällskap av Viktor och Markus som bestämt ville ta med mig till en plats där de var SÄKRA på att jag skulle kunna känna bra med pengar. Det visade sig att denna platsen var PRECIS vid ingången till operahuset, haha! Det var så klart helt förbjudet att spela där, men jag älskar Mackan och Viktors beslutsamhet att ändå försöka övertala mig att spela där. Övertalningsförsöken lyckades dock inte den gången...
Istället fortsatte vi vidare mot den stora turisthamnen Circular Quay. Där jag efter nya övertalningsförsök till slut satt mig ner och spelade precis vid ingången till en av färjorna. Det var en HEL DEL folk och förutsättningarna för att tjäna bra med pengar fanns helt klart! Och det gick helt ok, i en timme, tills en vakt kom fram och frågade efter mitt buskingpass. "Ok, men det har jag ju så det borde vara lugnt", tänkte jag. Så jag visade honom mitt pass i tron om att jag skulle få spela vidare. Men tydligen innefattar inte mitt pass Circular Quay utan endast centrala Sydney. Bummer. Bara att packa ihop. Jag hann i alla fall få in en del pengar (ca 26 dollar) under den knappa timmen jag spelade och hela dagen artade sig i ett rolig liten musikexpedition.
Idag (Söndag) är jag tillbaka i gamla goda Hyde Park och har jag spelat ca två timmar (från 10 till 12) under vilka jag fick in dryga 68 dollar - fullt godkänt! Imorgon lämnar jag Sydney tillsammans med Viktor och två andra svenskar som precis anlänt från Melbourne. Vi tar nattbussen upp till Byron Bay där planen är att försöka söka jobb på den stora musikfestivalen, Blues fest, som går av stapeln Torsdag-Söndag. Lyckas vi inte med det tvingas vi nog åka vidare innan helgen pga det dyra boendet i under festivaliteterna (en natt på hostel går på upp emot 50 dollar!). Tanken är att vi ska försöka tälta eller liknande i några dagar för att slippa checka in på något dyrt hostel. Återstår att se hur det kommer att gå med det...
Det var nog allt jag hade på hjärtat för den här gången. Risken finns att inläggsfrekvensen kommer vara lite lägre under kommande veckorna då jag planerar att resa upp över östkusten. Men jag ska försöka få iväg något inlägg eller två under resandet. Annars hörs lovar jag en rapport när jag kommer upp till Brisbane, där jag tänkt stanna ett tag och jobba in pengar.
På återhörande!
måndag 26 mars 2012
Höstlöven sprids med vinden
Vi är ett gäng svenskar som blivit rätt sammansvetsade på hostlet där jag bor. Det är fyra Falun-bor, två stycken från Lund, en från Västerås och jag. Tyvärr sprids vi med vinden denna i övrigt så soliga Tisdag. Oskar (Västerås) beger sig upp mot Byron Bay, och på Torsdag gör Viktor och Emma (Falun) samma resa. Lundaborna flyttar ut från hostlet för att istället bosätta sig i en kollektivlägenhet inne i centrum. En lägenhet de tyckte att jag också skulle flytta in i. Jag trivs dock på hostlet och i mitt rum, så jag är lite i valet och kvalet om jag ska haka på erbjudandet. Det HADE ju faktiskt varit rätt gött med gratis wifi, eget kök, tvättmaskin och roliga rumskamrater...
Det är nu bara jag och Mackan och Mackan (båda mackorna från Falun) som bor kvar på elefanten. Men vi kommer nog hålla kontakten allihopa och med stor säkerhet mötas upp igen utefter östkusten.
Jag skrivit en ny låt som jag börjat spela lite på gatan. När Slim hörde den första gången så kom han fram och frågade: "That last song, who is that?" och efter att jag lite försynt berättat att det var min egen så sa han: "That's a good one man, you should do more of that stuff!", vilket var en härlig ego-boost. I övrigt har dock spelandet känts rätt tungt den senaste tiden. Det är mycket mindre turister around allteftersom Sydney går mot höst, och det är inte lika kul att spela när det är lite folk. Om en vecka har dock australiensarna höstlov i tre veckor framåt, då lärt det bli mer fart igen. Efter det så kommer jag åka uppåt östkusten. Om inte ännu tidigare.
Ikväll är det åter igen korpfotbollskväll med britterna vilket borde bli kul!
Allt för nu. På återhörande.
Det är nu bara jag och Mackan och Mackan (båda mackorna från Falun) som bor kvar på elefanten. Men vi kommer nog hålla kontakten allihopa och med stor säkerhet mötas upp igen utefter östkusten.
Jag skrivit en ny låt som jag börjat spela lite på gatan. När Slim hörde den första gången så kom han fram och frågade: "That last song, who is that?" och efter att jag lite försynt berättat att det var min egen så sa han: "That's a good one man, you should do more of that stuff!", vilket var en härlig ego-boost. I övrigt har dock spelandet känts rätt tungt den senaste tiden. Det är mycket mindre turister around allteftersom Sydney går mot höst, och det är inte lika kul att spela när det är lite folk. Om en vecka har dock australiensarna höstlov i tre veckor framåt, då lärt det bli mer fart igen. Efter det så kommer jag åka uppåt östkusten. Om inte ännu tidigare.
Ikväll är det åter igen korpfotbollskväll med britterna vilket borde bli kul!
Allt för nu. På återhörande.
onsdag 21 mars 2012
Fotboll, bärs och orakade britter
Slim och ett 20-tal andra britter bosatta i Sydney har som tradition att träffas varje Onsdag för att spela lite fotboll, ta ett nattbad, grilla och dricka bärs. Jag har länge varit sugen på att haka på men den senaste tiden har fotbollen tyvärr blivit inställd pga för dåligt väder. Igår blev det dock av till slut!
Fotbollsmatchen var väldigt prestigelös och avslappnad. Vi lirade i en park och använde ryggsäckar som målstolpar. Trots detta så var det ett rätt högt tempo och stundtals rätt bra lir (trots den usla gräsmattan). Det var framför allt jävligt kul att äntligen få lira lite korpboll igen, det var bra länge sedan sist! Även skönt att få ge kroppen en rejäl genomkörare och rensa ur systemet med ett ordentligt två-timmars träningspass.
Efter matchen svalkade vi oss med ett snabbt nattdopp för att sedan sätta oss vid grillen, dricka öl, käka korv och softa i solnedgången. Mycket gött! Det fanns en hel del sköna karaktärer att sitta och lyssna på (även om jag förstod ca. 60% av vad som sas pga de ÖVERVIKTIGT tjocka dialekterna). Bland annat en skön snubbe från Yorkshire, Galvin, som inte lämnade EN mening utan ett "fucking". Jag har nog aldrig tidigare hört någon säga ordet "fucking" så många gånger men med en så vänlig framtoning.
Idag vill det sig inte bättre än att regnet hittat tillbaka till Sydney. Men det är bara att vänta ut stormen och försöka muntra upp sig med att väderprognosen (som dock ALDRIG verkar stämma här i Australien) lovar fint väder hela helgen. En helg utan större arrangemang eller andra busking-förhindrande aktiviteter bör kunna innebära bra klirr i kassan!
Nu ska jag fortsätta plöja podcasts, filmer och serier resten av dagen. Först upp - Filip och Fredriks senaste podcastavsnitt!
Simma lugnt.
Fotbollsmatchen var väldigt prestigelös och avslappnad. Vi lirade i en park och använde ryggsäckar som målstolpar. Trots detta så var det ett rätt högt tempo och stundtals rätt bra lir (trots den usla gräsmattan). Det var framför allt jävligt kul att äntligen få lira lite korpboll igen, det var bra länge sedan sist! Även skönt att få ge kroppen en rejäl genomkörare och rensa ur systemet med ett ordentligt två-timmars träningspass.
Efter matchen svalkade vi oss med ett snabbt nattdopp för att sedan sätta oss vid grillen, dricka öl, käka korv och softa i solnedgången. Mycket gött! Det fanns en hel del sköna karaktärer att sitta och lyssna på (även om jag förstod ca. 60% av vad som sas pga de ÖVERVIKTIGT tjocka dialekterna). Bland annat en skön snubbe från Yorkshire, Galvin, som inte lämnade EN mening utan ett "fucking". Jag har nog aldrig tidigare hört någon säga ordet "fucking" så många gånger men med en så vänlig framtoning.
Idag vill det sig inte bättre än att regnet hittat tillbaka till Sydney. Men det är bara att vänta ut stormen och försöka muntra upp sig med att väderprognosen (som dock ALDRIG verkar stämma här i Australien) lovar fint väder hela helgen. En helg utan större arrangemang eller andra busking-förhindrande aktiviteter bör kunna innebära bra klirr i kassan!
Nu ska jag fortsätta plöja podcasts, filmer och serier resten av dagen. Först upp - Filip och Fredriks senaste podcastavsnitt!
Simma lugnt.
måndag 19 mars 2012
Sex Laksa i en Laksa-ask
Hej igen. Dålig diciplin på uppdateringarna nu. Men så var det, så är det.
Jag har väl inga major news att komma med sedan sist jag vinkade in här, men något ska jag väl kunna skriva hem om. Senast skrev jag att jag skulle få låna Slims förstärkare i tre dagar medan han var iväg på byggjobb, men det föll sig så att han bara behövdes en dag. Därför har jag som vanligt fått slita på med min ordinarie stärkare. Torsdagen och Fredagen kom och jag och Slim körde vår vanliga rutin: Han, morgon pigg som han är, sätter igång vid halv 10-tiden. Jag dyker upp vid halv 11, lämnar mina prylar och kilar sedan iväg in till stan för en snabb frukost (orkar/hinner aldrig fixa egen frukost på hostlet). Jag tar sedan över spelandet i en timma mellan ca. 11.15-12.15. Därefter kommer Slim tillbaka och kör en timme (12.20-13.20), varpå jag löser av honom och spelar 13.30-14-30. Så där håller det på så länge vi orkar. Oftast är man rätt sliten efter två set men kämpar sig igenom ett sista för pengarnas skull. Det bästa passet är det andra, mitt på dagen, då många har lunch. Går det bra då kan jag få in över 40 dollar på en timme.
Helgen, som annars är den stora pengakon, blev tyvärr till stora delar förstörd av St. Patricks Day. Vi kunde bara spela lite grann på Lördagen och Söndag spelade jag inte alls pga allt firande (med bland annat hög live-musk) som pågick i Hyde Park.
Men St. Patricks Day var givetvis in BARA negativ! Med tanke på de dåliga buskingförhållandena så kunde vi istället med gott samvete vara med och fira tillsammans med resten av Sydney! Och SOM det firades. Irländarna var så klart värst, eftersom att det är deras älskade högtid. De värsta drack nog konstant från tidig Fredag morgon till tidig Måndag morgon.
I Söndags var jag en sväng till Fox Studios och hämtade mitt nya visakort som min käre mor skickat till en arbetskollegas dotter som bor och jobbar i Sydney. Jag mötte henne på cafét där hon jobbar och började prata lite med chefen på stället. Han hade fått höra att jag var "musiker" och eftersom att de ofta hyr in live-musik så var han intresserad av ett smakprov på den musik jag spelar. Därför var jag stora delar av Måndagen upptagen med att försöka spela in någon form av demo som jag kan ge honom. Tyvärr har jag bara mobilen att spela in på, så det är näst intill omöjligt att få till ett okej sound... Jag hopopas att jag ska kunna få ihop någonting i dagarna för att sedan, med lite tur, kanske få ett gig!
Idag (Tisdag) har det gått bättre än vanligt för att vara en vardag. Jag spelade bara två timmar men fick ändå ihop hela 64 dollar. Ikväll är det traditionsenlig "Laksa" med Slim på den närliggande kinakrogen. De har en deal där man får två REDIGA Laksas för 12 dollar. Första, andra, tredje, SÅLD till de två fattiga musikerna i trasiga skor.
Puh. Det är allt jag orkar skriva för nu.
RESULTAT:
Torsdag: 65,5 dollar
Fredag: 52 dollar
Lördag: 41 dollar
Söndag: 0 dollar
Måndag: 12 dollar (egentligen bara ute för att spela in tillsammans med Slim, men folk gav oss lite slantar i handen ändå. Rätt storartat vad folk är givmilda!)
Tisdag: 64
På återhörande.
Jag har väl inga major news att komma med sedan sist jag vinkade in här, men något ska jag väl kunna skriva hem om. Senast skrev jag att jag skulle få låna Slims förstärkare i tre dagar medan han var iväg på byggjobb, men det föll sig så att han bara behövdes en dag. Därför har jag som vanligt fått slita på med min ordinarie stärkare. Torsdagen och Fredagen kom och jag och Slim körde vår vanliga rutin: Han, morgon pigg som han är, sätter igång vid halv 10-tiden. Jag dyker upp vid halv 11, lämnar mina prylar och kilar sedan iväg in till stan för en snabb frukost (orkar/hinner aldrig fixa egen frukost på hostlet). Jag tar sedan över spelandet i en timma mellan ca. 11.15-12.15. Därefter kommer Slim tillbaka och kör en timme (12.20-13.20), varpå jag löser av honom och spelar 13.30-14-30. Så där håller det på så länge vi orkar. Oftast är man rätt sliten efter två set men kämpar sig igenom ett sista för pengarnas skull. Det bästa passet är det andra, mitt på dagen, då många har lunch. Går det bra då kan jag få in över 40 dollar på en timme.
Helgen, som annars är den stora pengakon, blev tyvärr till stora delar förstörd av St. Patricks Day. Vi kunde bara spela lite grann på Lördagen och Söndag spelade jag inte alls pga allt firande (med bland annat hög live-musk) som pågick i Hyde Park.
Men St. Patricks Day var givetvis in BARA negativ! Med tanke på de dåliga buskingförhållandena så kunde vi istället med gott samvete vara med och fira tillsammans med resten av Sydney! Och SOM det firades. Irländarna var så klart värst, eftersom att det är deras älskade högtid. De värsta drack nog konstant från tidig Fredag morgon till tidig Måndag morgon.
I Söndags var jag en sväng till Fox Studios och hämtade mitt nya visakort som min käre mor skickat till en arbetskollegas dotter som bor och jobbar i Sydney. Jag mötte henne på cafét där hon jobbar och började prata lite med chefen på stället. Han hade fått höra att jag var "musiker" och eftersom att de ofta hyr in live-musik så var han intresserad av ett smakprov på den musik jag spelar. Därför var jag stora delar av Måndagen upptagen med att försöka spela in någon form av demo som jag kan ge honom. Tyvärr har jag bara mobilen att spela in på, så det är näst intill omöjligt att få till ett okej sound... Jag hopopas att jag ska kunna få ihop någonting i dagarna för att sedan, med lite tur, kanske få ett gig!
Idag (Tisdag) har det gått bättre än vanligt för att vara en vardag. Jag spelade bara två timmar men fick ändå ihop hela 64 dollar. Ikväll är det traditionsenlig "Laksa" med Slim på den närliggande kinakrogen. De har en deal där man får två REDIGA Laksas för 12 dollar. Första, andra, tredje, SÅLD till de två fattiga musikerna i trasiga skor.
Puh. Det är allt jag orkar skriva för nu.
RESULTAT:
Torsdag: 65,5 dollar
Fredag: 52 dollar
Lördag: 41 dollar
Söndag: 0 dollar
Måndag: 12 dollar (egentligen bara ute för att spela in tillsammans med Slim, men folk gav oss lite slantar i handen ändå. Rätt storartat vad folk är givmilda!)
Tisdag: 64
På återhörande.
tisdag 13 mars 2012
Spela för överlevnad(ish)
Den tredje veckan som gatumusikant har tagit sin början. Efter att ha betalt hyran och Bon Iver-biljetten så hade jag i Måndags 5 dollar på mitt Australiensiska konto, samt 22 Dollar på fickan. Nu lever jag verkligen dag för dag! (Att jag har mer pengar på mitt Svenska konto, som jag i och för sig inte kommer åt för tillfället, låtsas jag inte om för att öka dramatiken.) För att höja insattserna ännu mer så har jag gått och blivit förkyld, vilket innebär att min röst är bräckligare än vanligt. Detta innebar att jag bara klarade av en knapp timmes spelande i Måndags och fick endast in skrala 17 dollar. På Tisdagen kände jag mig fortfarande hängig men var TVUNGEN att få ihop pengar till mat. Så jag tog mig i kragen och spelade 2,5 timmar och fick ihop 50 dollar. Det gav mig lite mer andrum.
Idag (Onsdag) har jag fått äran att låna Slims finförstärkare i tre dagar medan han är och hjälper en kompis på ett bygge. Jag är fortfarande lite krasslig men med den nya stärkaren är det lättare att sjunga och man behöver inte anstränga rösten lika mycket. Eftersom att jag är ensam måste jag dock spela i ett sträck. Därför har jag bestämt mig för att avvakta till i eftermiddag och sedan försöka spela dryga två timmar non stop. Perioden 15.30-17.30 brukar vara rätt lönsam så jag hoppas att det ska gå ihop.
Bon Iver-konserten i Måndags var så klart fantastisk! Det var i stort sätt samma show som den jag såg i Stockholm i November(?) förutom några smärre förändringar i setlisten. Personligen hade jag dock hoppats på ett liiite mer akustiskt präglat uppträdande nu när de hade förmånen att tillgå Operahusets magiska akustik. Men tyvärr så ville de tydligen inte ändra showen utefter de yttre förutsättningarna. Lite synd. But still, Bon Iver är det bästa jag sett live. Någonsin.
Idag (Onsdag) har jag fått äran att låna Slims finförstärkare i tre dagar medan han är och hjälper en kompis på ett bygge. Jag är fortfarande lite krasslig men med den nya stärkaren är det lättare att sjunga och man behöver inte anstränga rösten lika mycket. Eftersom att jag är ensam måste jag dock spela i ett sträck. Därför har jag bestämt mig för att avvakta till i eftermiddag och sedan försöka spela dryga två timmar non stop. Perioden 15.30-17.30 brukar vara rätt lönsam så jag hoppas att det ska gå ihop.
Bon Iver-konserten i Måndags var så klart fantastisk! Det var i stort sätt samma show som den jag såg i Stockholm i November(?) förutom några smärre förändringar i setlisten. Personligen hade jag dock hoppats på ett liiite mer akustiskt präglat uppträdande nu när de hade förmånen att tillgå Operahusets magiska akustik. Men tyvärr så ville de tydligen inte ändra showen utefter de yttre förutsättningarna. Lite synd. But still, Bon Iver är det bästa jag sett live. Någonsin.
lördag 10 mars 2012
A Sunday smile
Dåligt med uppdateringar den senaste tiden. Det beror på två posetiva saker och en negativ. De två posetiva: Det har varit strålande väder hela helgen, vilket betytt mycket jobb. Den negativa: Att jag är kroniskt slö.
Idag är det Söndag, solsken och jobb för fulla muggar. Därför slänger jag ihop detta under min lediga timme. Hela helgen har jag haft full fokus på gatumusiken. Jag har en hel del utgifter i dagarna och därför måste slantarna rulla i gitarrfodralet. På Fredagen testade vi en ny spelplats, fortfarande i Hyde Park men i en annan del av den enorma parken. Det gick ok. På knappa tre timmar fick jag in 52 Dollar. På kvällen gick jag ut med ett gäng svenskar jag lärt känna, vilket gjorde att jag var lite skrajsen för hur rösten m.m. skulle kännas på den så VIKTIGA Lördagen. Men det visade sig vara lungt. Hela Lördagen kändes det sjukt kul att spela och på 2,5 timmar spelade jag in 66,5 Dollar. Anledningen till att sista passet bara blev en halvtimme var för att det mitt i en sång kom fram en nerdrogad logis och skrek att han skulle slå in skallen på mig för att jag hade kört en låt på svenska. Han ville se mitt buskingpass och var allmänt jävligt stökig. Nu i efterhand garvar man så klart bara åt grabben men just då blev jag rätt skakis. Efter den incidententen tappade jag lusten och bestämde mig för att call it day.
Söndagen har börjat riktigt bra. På en timme har jag redan spelat in 42 dollar och det känns som att det kan bli en riktigt lönsam dag! Igår bangade jag utgång av främst en anledning: Idag är det BON IVER LIVE I OPERAHUSET! Efter klockan fem idag ska jag möta upp snubben som jag ska köpa biljetten av och klockan 21 ikväll så smaskar Justin igång den första låten (som jag antar kommer vara Perth). Detta tornar upp sig till att kunna bli en riktigt hyvens dag down under!
Det var det. Nu måste jag klämma något att käka och sedan tillbaka till Hyde Park för andra passet. På återförande!
Idag är det Söndag, solsken och jobb för fulla muggar. Därför slänger jag ihop detta under min lediga timme. Hela helgen har jag haft full fokus på gatumusiken. Jag har en hel del utgifter i dagarna och därför måste slantarna rulla i gitarrfodralet. På Fredagen testade vi en ny spelplats, fortfarande i Hyde Park men i en annan del av den enorma parken. Det gick ok. På knappa tre timmar fick jag in 52 Dollar. På kvällen gick jag ut med ett gäng svenskar jag lärt känna, vilket gjorde att jag var lite skrajsen för hur rösten m.m. skulle kännas på den så VIKTIGA Lördagen. Men det visade sig vara lungt. Hela Lördagen kändes det sjukt kul att spela och på 2,5 timmar spelade jag in 66,5 Dollar. Anledningen till att sista passet bara blev en halvtimme var för att det mitt i en sång kom fram en nerdrogad logis och skrek att han skulle slå in skallen på mig för att jag hade kört en låt på svenska. Han ville se mitt buskingpass och var allmänt jävligt stökig. Nu i efterhand garvar man så klart bara åt grabben men just då blev jag rätt skakis. Efter den incidententen tappade jag lusten och bestämde mig för att call it day.
Söndagen har börjat riktigt bra. På en timme har jag redan spelat in 42 dollar och det känns som att det kan bli en riktigt lönsam dag! Igår bangade jag utgång av främst en anledning: Idag är det BON IVER LIVE I OPERAHUSET! Efter klockan fem idag ska jag möta upp snubben som jag ska köpa biljetten av och klockan 21 ikväll så smaskar Justin igång den första låten (som jag antar kommer vara Perth). Detta tornar upp sig till att kunna bli en riktigt hyvens dag down under!
Det var det. Nu måste jag klämma något att käka och sedan tillbaka till Hyde Park för andra passet. På återförande!
torsdag 8 mars 2012
Rättelse
Förra inlägget stämmer inte riktigt. I själva verket så avtog regnet framåt eftermiddagen och jag hann med en desperat liten mini-spelning på kvällskvisten som genererade HELA 17 Dollar...
TORSDAGSRESULTAT: 17 Dollar.
Idag är det däremot strålande väder och jag siktar på att spela åtminstånde tre timmar, kanske fyra om det går bra. Återkommer som vanligt med rapport.
TORSDAGSRESULTAT: 17 Dollar.
Idag är det däremot strålande väder och jag siktar på att spela åtminstånde tre timmar, kanske fyra om det går bra. Återkommer som vanligt med rapport.
onsdag 7 mars 2012
Bokföring
Oj, höll på att glömma det viktigaste, dagsresultaten. Annars tror ni väl att jag bara postar de dagarna då det går bra.
TISDAGSRESULTAT: 35 Dollar.
ONSDAGSRESULTAT: 36 Dollar.
TORSDAGSRESULTAT: 0 Dollar. (pga regn)
Det är knapert nu...
TISDAGSRESULTAT: 35 Dollar.
ONSDAGSRESULTAT: 36 Dollar.
TORSDAGSRESULTAT: 0 Dollar. (pga regn)
Det är knapert nu...
Med en lilltå i den magiska musikdammen
Tisdagen gick segt. På två timmar lyckades jag bara spela in 36 dollar, och även Slim spelade in betydligt mindre än vanligtvis. Jag vet inte om det beror på vädret, att säsongen på allvar börjat dala eller helt enkelt dålig musikinsatts från vår sida. Troligtvis en kombination.
Efter den korta "arbetsdagen" gick jag en sväng till parken för att repa in några Bon Iver-låtar. Planen: Att Justin och grabbarna ska passera Hyde Park någon gång under deras tredagarsvistelse här i Sydney och med lagom mycket tajming och tur, så ska jag sitta där och spela en av deras låtar. De ska stanna upp, garva åt situationen, vi börjar snacka och hips vips så är jag medbjuden som rodie på resten av deras turnè. Enkelt!
På kvällen barkade det åt fest med de nyinflyttade rumskamraterna. Mitt rum har nu blivit betydligt skönare efter att de två stumma tyskarna samt den argsinta britten flyttat ut, och ersatts av en skön holländare, en trevligt ödmjuk britt samt en jävla partyprisse till kanadick. Utekvällen blev den helt klart bästa och roligaste hittills!
Onsdagen kantades av fortsatt seg inkomst samt en kamp mot att övervinna bakfyllan som satte käppar mellan strängarna. Det blev bara två timmars spelning innan rösten gav upp totalt.
Planen för kvällen var att jag skulle haka med Slim och spela korpfotboll med ett gäng medelålders britter, något som jag såg väldigt mycket fram emot. Tyvärr så började det än en gång skrikregna och vi hamnade istället på Slims lokala stammisbar. Där blev vi kvar i över fem timmar, pratandes om allt ifrån fotboll till gamla musikminnen, till allmän världsåskådning. Vi träffade även ett par ifrån Australien där den manliga halvan jobbade inom ljudteknik. Han hade ett eget företag där han levererade det bästa ljudet till den yppersta överklassen. Han hade dessutom turnerat som ljudtekniker med flera stora band, bland annat Prince! Det hela slutade såklart i en HÖG sköna "on the road"-anekdoter från både Slim och ljudsnubben. Själv lutade jag mig tillbaka, lyssnade, och njöt. Hela kvällen satt jag och tänkte på två saker: Det HÄR är livet, och fan vad synd att vi inte har någon riktig barkultur i Sverige.
Ljudkillen och hans sambo berättade även om en stor bluesfestival som äger rum i Byron Bay, 5-9 April. Namn som Cosby Stills & Nash, Seasick Steve, Earth Wind & Fire, MY MORNING JACKET(!), Donovan, Lucinda Williams, The Pogues, Alabama 3, Steve Earle m.fl. De berättade även att de brukar anhållas en "busking competition" där man får uppträda på en stor scen. DET hade ju varit något! Jag som dessutom planerat att åka vidare till Byron Bay precis vid den tiden. Den ända egentliga haken är att biljetterna kostar 500 dollar (för fem dagar inklusive camping), så det är ändå ett beslut som tål att tänkas över. Jag har tyvärr inte hur mycket pengar som helst.
Dessutom fick jag precis nu, i skrivandets stund, ett sms från en "Sam" som är villig att sälja en biljett till en av de tre utsålda Bon Iver-konserterna i Sydney Opera House 11-13 Mars! Han ville ha 130 dollar för en av de bättre platserna (4:e raden från scenen!) - en biljett som hans kompis köpt för det ordinarie priset 180 dollar och som på svarta marknaden EGENTLIGEN kan säljas för uppåt 250-300 dollar. En given deal! Nu hoppas jag bara att inte hinner upptäcka vad han EGENTLIGEN kan tjäna på biljetten innan jag löser ut den av honom Söndag precis innan konserten. Det lutar åt Bon Iver live i Sydney Opera House, tagg!!
Efter den korta "arbetsdagen" gick jag en sväng till parken för att repa in några Bon Iver-låtar. Planen: Att Justin och grabbarna ska passera Hyde Park någon gång under deras tredagarsvistelse här i Sydney och med lagom mycket tajming och tur, så ska jag sitta där och spela en av deras låtar. De ska stanna upp, garva åt situationen, vi börjar snacka och hips vips så är jag medbjuden som rodie på resten av deras turnè. Enkelt!
På kvällen barkade det åt fest med de nyinflyttade rumskamraterna. Mitt rum har nu blivit betydligt skönare efter att de två stumma tyskarna samt den argsinta britten flyttat ut, och ersatts av en skön holländare, en trevligt ödmjuk britt samt en jävla partyprisse till kanadick. Utekvällen blev den helt klart bästa och roligaste hittills!
Onsdagen kantades av fortsatt seg inkomst samt en kamp mot att övervinna bakfyllan som satte käppar mellan strängarna. Det blev bara två timmars spelning innan rösten gav upp totalt.
Planen för kvällen var att jag skulle haka med Slim och spela korpfotboll med ett gäng medelålders britter, något som jag såg väldigt mycket fram emot. Tyvärr så började det än en gång skrikregna och vi hamnade istället på Slims lokala stammisbar. Där blev vi kvar i över fem timmar, pratandes om allt ifrån fotboll till gamla musikminnen, till allmän världsåskådning. Vi träffade även ett par ifrån Australien där den manliga halvan jobbade inom ljudteknik. Han hade ett eget företag där han levererade det bästa ljudet till den yppersta överklassen. Han hade dessutom turnerat som ljudtekniker med flera stora band, bland annat Prince! Det hela slutade såklart i en HÖG sköna "on the road"-anekdoter från både Slim och ljudsnubben. Själv lutade jag mig tillbaka, lyssnade, och njöt. Hela kvällen satt jag och tänkte på två saker: Det HÄR är livet, och fan vad synd att vi inte har någon riktig barkultur i Sverige.
Ljudkillen och hans sambo berättade även om en stor bluesfestival som äger rum i Byron Bay, 5-9 April. Namn som Cosby Stills & Nash, Seasick Steve, Earth Wind & Fire, MY MORNING JACKET(!), Donovan, Lucinda Williams, The Pogues, Alabama 3, Steve Earle m.fl. De berättade även att de brukar anhållas en "busking competition" där man får uppträda på en stor scen. DET hade ju varit något! Jag som dessutom planerat att åka vidare till Byron Bay precis vid den tiden. Den ända egentliga haken är att biljetterna kostar 500 dollar (för fem dagar inklusive camping), så det är ändå ett beslut som tål att tänkas över. Jag har tyvärr inte hur mycket pengar som helst.
Dessutom fick jag precis nu, i skrivandets stund, ett sms från en "Sam" som är villig att sälja en biljett till en av de tre utsålda Bon Iver-konserterna i Sydney Opera House 11-13 Mars! Han ville ha 130 dollar för en av de bättre platserna (4:e raden från scenen!) - en biljett som hans kompis köpt för det ordinarie priset 180 dollar och som på svarta marknaden EGENTLIGEN kan säljas för uppåt 250-300 dollar. En given deal! Nu hoppas jag bara att inte hinner upptäcka vad han EGENTLIGEN kan tjäna på biljetten innan jag löser ut den av honom Söndag precis innan konserten. Det lutar åt Bon Iver live i Sydney Opera House, tagg!!
måndag 5 mars 2012
HiFi-porr!
Måndag.
Samarbetade med Slim idag igen. Vi hade bestämt att han skulle vara på plats först (vid 10-tiden) och spela en timme. Sedan skulle jag komma vid elva och lösa av honom. Som avtalat kom jag dit vid halv 11 för att lämna mina grejer och sedan hinna med en frukost i stan, men Slim syntes inte till. Det visade sig att han kvällen innan hade gått till en bar för att se sitt favoritlag Tottenham ta sig an Manchester United i en viktig hemmamatch i engelska Premier League. (En match som Tottenham snöpligt förlorade med 1-3, trots, enligt Slim, STORT spelövertag matchen igenom!) Problemet var bara att han hade fastnat på sportbaren till fyra på morgonen.
Detta innebar att min utsvultna mage fick offra sig och ta det första passet medan Slim, bakfull och morgontrött, trillade in vid halv 12-tiden. Det hedrar honom dock att han kom över huvud taget efter den natten!
Spelandet kändes bra hela dagen även om det pengamässigt gick rätt segt. Högsäsongen är tyvärr förbi i Sydney och man märker att det inte är lika folkat och turisttätt längre. Vi går mot höst och mellansäsong...
I slutet av "arbetsdagen" fick jag pröva att spela en låt med Slims förstärkare, istället för min billiga skit, och VILKEN skillnad det var! Nirvana och himmelriket på en och samma gång! Bättre än alla droger i Amsterdam! Känslan var...större än livet självt.
Faktum är att om ca. fyra veckor så lämnar Slim Australien för att återvända hem till Storbrittanien igen, och han har erbjudit sig att sälja denna guldklimp till ljudbehållade för nästan samma pris(!) som jag köpte min nuvarande för - 250 dollar. Detta kanonpris för en av de bästa portabla buskingförstärkarna som finns (nypris i Australien ligger runt 700-800 Dollar). Så allt jag behöver göra nu är att bli av med min nuvarande skriklåda lagom tills att Slim åker hem. Sedan sitter jag på ett HiFi-ljud som med ENKELHET masserar hela Hyde Park. Längtar redan!!
DAGENS RESULTAT: 52 Dollar.
Samarbetade med Slim idag igen. Vi hade bestämt att han skulle vara på plats först (vid 10-tiden) och spela en timme. Sedan skulle jag komma vid elva och lösa av honom. Som avtalat kom jag dit vid halv 11 för att lämna mina grejer och sedan hinna med en frukost i stan, men Slim syntes inte till. Det visade sig att han kvällen innan hade gått till en bar för att se sitt favoritlag Tottenham ta sig an Manchester United i en viktig hemmamatch i engelska Premier League. (En match som Tottenham snöpligt förlorade med 1-3, trots, enligt Slim, STORT spelövertag matchen igenom!) Problemet var bara att han hade fastnat på sportbaren till fyra på morgonen.
Detta innebar att min utsvultna mage fick offra sig och ta det första passet medan Slim, bakfull och morgontrött, trillade in vid halv 12-tiden. Det hedrar honom dock att han kom över huvud taget efter den natten!
Spelandet kändes bra hela dagen även om det pengamässigt gick rätt segt. Högsäsongen är tyvärr förbi i Sydney och man märker att det inte är lika folkat och turisttätt längre. Vi går mot höst och mellansäsong...
I slutet av "arbetsdagen" fick jag pröva att spela en låt med Slims förstärkare, istället för min billiga skit, och VILKEN skillnad det var! Nirvana och himmelriket på en och samma gång! Bättre än alla droger i Amsterdam! Känslan var...större än livet självt.
Faktum är att om ca. fyra veckor så lämnar Slim Australien för att återvända hem till Storbrittanien igen, och han har erbjudit sig att sälja denna guldklimp till ljudbehållade för nästan samma pris(!) som jag köpte min nuvarande för - 250 dollar. Detta kanonpris för en av de bästa portabla buskingförstärkarna som finns (nypris i Australien ligger runt 700-800 Dollar). Så allt jag behöver göra nu är att bli av med min nuvarande skriklåda lagom tills att Slim åker hem. Sedan sitter jag på ett HiFi-ljud som med ENKELHET masserar hela Hyde Park. Längtar redan!!
DAGENS RESULTAT: 52 Dollar.
söndag 4 mars 2012
Slimpelt
Igår, Söndag, teamade jag för första gången upp med Slim för att pröva på ett samarbete, och som både han och jag förutspått så var det ett framgångsrecept. Det var himmelskt skönt att bara behöva spela en timme åt gången för att sedan kunna ta en välbehövlig paus, köpa vatten, ta en sväng till biblan osv. Gatumusicerandet blev även betydligt mer socialt och när man kan sitta och snacka skit en stund under avbytena. Vi hann spela två timmar var innan regnet kom, och på de två timmarna skrapade jag ihop 55 dollar - nytt personligt rekord! Detta samtidigt som spelandet kändes betydligt mer lustfyllt och inte lika slitsamt som förr, när jag ensam gjorde två timmar i sträck. Det verkar med andra ord som att jag och Slim kommer att fortsätta samarbeta under de veckor som återstår innan han beger sig hemmåt igen.
Under dagen träffade jag ett par som föreslog att jag borde skaffa mig ett kort med kontaktinformation, utifall folk skulle vilja hyra in mig till privatspelningar eller liknande. Den tanken har inte ens snuddat vid mig tidigare, men kanske skulle det vara en smart grej... Paret var i alla fall intresserade av att kanske hyra in mig i framtiden och tog mitt nummer. Så nu är det bara att hålla tummarna för ett samtal. Hade varit sjukt mäktigt om de hörde av sig!
Annars inget nytt på västfronten.
DAGENS RESULTAT: 55 Dollar.
Under dagen träffade jag ett par som föreslog att jag borde skaffa mig ett kort med kontaktinformation, utifall folk skulle vilja hyra in mig till privatspelningar eller liknande. Den tanken har inte ens snuddat vid mig tidigare, men kanske skulle det vara en smart grej... Paret var i alla fall intresserade av att kanske hyra in mig i framtiden och tog mitt nummer. Så nu är det bara att hålla tummarna för ett samtal. Hade varit sjukt mäktigt om de hörde av sig!
Annars inget nytt på västfronten.
DAGENS RESULTAT: 55 Dollar.
torsdag 1 mars 2012
Setlist
Några har frågat om vilka låtar jag spelar, så här kommer en liten lista på de låtar jag rullat runt så här långt:
- Tangle In This Trampled Wheat (The Tallest Man On Earth)
- Moonshiner (Bob Dylan)
- The Weary Kind (Ryan Bingham)
- Like The Wheel (The Tallest Man On Earth)
- Don't Think Twice, It's All Right (Bob Dylan)
- No Woman, No Cry (Bob Marley)
- Trown Right At Me (The Tallest Man On Earth)
- It's All Over Now, Baby Blue (Bob Dylan)
- Jag Är Hos Dig Igen (Lars Winnerbäck)
- Don't Let Those Bastards Reel You In (Olle Nyman)
- It Will Follow The Rain (The Tallest Man On Earth)
- A Lion's Heart (The Tallest Man On Earth)
- Love Is All (The Tallest Man On Earth)
- Girl From The North Country (Bob Dylan)
- Spanish Boots Of Spanish Leather (Bob Dylan)
- All The Money I Had Is Gone (The Deep Dark Woods)
- Visions Of Johanna (Bob Dylan)
- If You See Her, Say Hallo (Bob Dylan)
- The Sparrow And The Medicine
- Tangle In This Trampled Wheat (The Tallest Man On Earth)
- Moonshiner (Bob Dylan)
- The Weary Kind (Ryan Bingham)
- Like The Wheel (The Tallest Man On Earth)
- Don't Think Twice, It's All Right (Bob Dylan)
- No Woman, No Cry (Bob Marley)
- Trown Right At Me (The Tallest Man On Earth)
- It's All Over Now, Baby Blue (Bob Dylan)
- Jag Är Hos Dig Igen (Lars Winnerbäck)
- Don't Let Those Bastards Reel You In (Olle Nyman)
- It Will Follow The Rain (The Tallest Man On Earth)
- A Lion's Heart (The Tallest Man On Earth)
- Love Is All (The Tallest Man On Earth)
- Girl From The North Country (Bob Dylan)
- Spanish Boots Of Spanish Leather (Bob Dylan)
- All The Money I Had Is Gone (The Deep Dark Woods)
- Visions Of Johanna (Bob Dylan)
- If You See Her, Say Hallo (Bob Dylan)
- The Sparrow And The Medicine
Arbetslös
Det har uppenbarligen inletts någon form av försenad regnperiod här i Sydney. I tre dagar i sträck har Sydney-himmlen gråtit ur sig alla sorger den burit på under en lång tid av strålande väder. Och än verkar det inte vara över. Enligt prognosen ska det fortsätta regna i flera dagar, och här sitter jag, arbetslös, med trasiga tofflor och en jävla massa växelmynt på fickan...
Igår gjorde dock Sydney ett snyftande uppehåll under några duggande förmiddagstimmar. SNABBT som attan skrapade jag ihop prylarna och småsprang ut till parken för att försöka hinna spela ihop lite fickpengar. Där stötte jag, som så många gånger tidigare, på den störtsköne bluesfarbrorn Lightfoot Slim. När han fick syn på mig, och såg att jag spejade efter en plats att spela på, så hojtade han snabbt: "I'm just about done here Joe, only a couple of more songs, then you can take my spot!". Nog finns det härliga människor allt.
Så jag slog mig ner i gräset bakom för att invänta min tur och SJÄLVKLART även för att lyssna lite på Slims magnifika blues-gung (utifrån måste det ha sett ut som "musik-jedin och hans unga padwan"). Jag ska köpa en skiva av honom så att ni där hemma få höra honom, grym!
Efter att Slim spelat färdigt så småsnackade vi lite medan han började plocka ihop sina grejer, och han kom med förslaget att vi borde dela på den där platsen några gånger i veckan. Det betyder att, på t.ex. Lördagar, då det är mycket folk, så kan vi två dela på den bästa platsen i Hyde Park. Man turas om att spela en timme var och sedan byter man av varandra under hela dagen.
Det finns många fördelar med detta: Dels så kan vi på så sätt hålla en bra plats under HELA Lördagen och dra in mer pengar. Man får även chans att ta flera välbehövliga pauser under dagen, då man kan gå och käka lunch, shoppa eller bara softa - detta medan man kan lämna sina grejer vid spelningsplatsen utan att de riskerar att bli stulna. Så vi bytte nummer och sa att vi skulle höras av.
Så var det min tur. Jag hann spela ihop 32 dollar innan regnet på nytt jagade hem mig till hostlet igen. Bättre än ingenting alls.
DAGENS RESULTAT: 32 Dollar.
Igår gjorde dock Sydney ett snyftande uppehåll under några duggande förmiddagstimmar. SNABBT som attan skrapade jag ihop prylarna och småsprang ut till parken för att försöka hinna spela ihop lite fickpengar. Där stötte jag, som så många gånger tidigare, på den störtsköne bluesfarbrorn Lightfoot Slim. När han fick syn på mig, och såg att jag spejade efter en plats att spela på, så hojtade han snabbt: "I'm just about done here Joe, only a couple of more songs, then you can take my spot!". Nog finns det härliga människor allt.
Så jag slog mig ner i gräset bakom för att invänta min tur och SJÄLVKLART även för att lyssna lite på Slims magnifika blues-gung (utifrån måste det ha sett ut som "musik-jedin och hans unga padwan"). Jag ska köpa en skiva av honom så att ni där hemma få höra honom, grym!
Efter att Slim spelat färdigt så småsnackade vi lite medan han började plocka ihop sina grejer, och han kom med förslaget att vi borde dela på den där platsen några gånger i veckan. Det betyder att, på t.ex. Lördagar, då det är mycket folk, så kan vi två dela på den bästa platsen i Hyde Park. Man turas om att spela en timme var och sedan byter man av varandra under hela dagen.
Det finns många fördelar med detta: Dels så kan vi på så sätt hålla en bra plats under HELA Lördagen och dra in mer pengar. Man får även chans att ta flera välbehövliga pauser under dagen, då man kan gå och käka lunch, shoppa eller bara softa - detta medan man kan lämna sina grejer vid spelningsplatsen utan att de riskerar att bli stulna. Så vi bytte nummer och sa att vi skulle höras av.
Så var det min tur. Jag hann spela ihop 32 dollar innan regnet på nytt jagade hem mig till hostlet igen. Bättre än ingenting alls.
DAGENS RESULTAT: 32 Dollar.
onsdag 29 februari 2012
Kvällssession i Hyde Park.
Dag två började minst sagt svajigt. Efter den hoppfulla premiären var jag svinpeppad för en ordentlig satsning och gick upp (relativt) tidigt för att hinna vara igång i Hyde Park inför lunchrushen. Sagt och gjort, klockan 11 var jag igång med spelandet och det kändes riktigt bra. Den här gången var jag inte alls nervös utan bara taggad. Enda orosmolnet på den i övrigt solmogna himlen var att det pågick en massa bullriga arbeten på flera ställen i Hyde Park. Det var därför svårt att hitta en plats med mycket folk men utan oljud. Efter en timmes intensivt spelande var oron bekräftad. Endast skrala 3,50 dollar inspelade, och med den uslaste timlönen i mannaminne bestämde jag mig för att packa ihop och lomma hemmåt för att hämta nya krafter.
Klockan sex gav jag mig så ut igen med förhoppningen om att byggarbetarna nu hade förflyttat sig till närmsta strippklubb. Jajamen, i knappa två timmar fick jag spela helt ostört och under den tiden lyckades jag få ihop 44 dollar (varav en AMERIKANSK 5-dollarssedel!). Euforiskt nöjd återvände jag till hostlet för att fira tillsammans med Lena och Andrea och en låda Goon.
DAGENS RESULTAT: 47,5 Dollar.
Klockan sex gav jag mig så ut igen med förhoppningen om att byggarbetarna nu hade förflyttat sig till närmsta strippklubb. Jajamen, i knappa två timmar fick jag spela helt ostört och under den tiden lyckades jag få ihop 44 dollar (varav en AMERIKANSK 5-dollarssedel!). Euforiskt nöjd återvände jag till hostlet för att fira tillsammans med Lena och Andrea och en låda Goon.
DAGENS RESULTAT: 47,5 Dollar.
måndag 27 februari 2012
PREMIÄR!
Igår gjorde jag till slut premiär på gatan. Efter en tre-timmars session på en "all you can eat"-pizzabuffè och incheckning på mitt gamla favorithostel, "elefanten", så hade jag inte längre några ursäkter kvar. Så med lite pepptalk från Lena och Andrea i ryggen så knallade jag iväg med grejerna mot Hyde Park. Redan efter några minuters promenad så började det småregna, vilket fick mig att tveka för några svaga sekunder, men jag hade bestämt mig - nu eller aldrig!
Det ända jag hade i åtanke när jag började rigga upp var att se så rutinerad ut som möjligt, INGEN fick misstänka att detta var första gången jag spelade på gatan. Så efter lite meck med mikrofonstativet så var jag igång. Första låten blev naturligt Tangle In This Trapled Wheat av The Tallest Man On Earth. Den låten känner jag mig allra säkrast med och den brukar ofta vara uppskattad. Och visst, redan under första låten så ramlade de första slantarna ner i gitarrfodralet - grym känsla!
Jag hann tyvärr bara med att spela sex låtar innan regnet kom tillbaka, den här gången med full styrka, och jag blev tvungen att packa ihop och småspringa tillbaka hem till hostlet redan efter en halvtimme. Allt som allt var det ändå en lyckad premiär. Under de 30 minuter som jag han spela så fick jag ihop nästan 8 dollar, vilket var HÖGT över förväntan för att vara första gången. Nu känns det inte alls nervöst att spela och jag kan i lugn och ro jobba mig in i det hela. Det svåraste är egentligen att veta exakt hur man ska ställa in ljudet för maximal positiv effekt (inte för högt och inte för lågt), samt att lära sig sjunga med mikrofon vilket är svårare än man kan tro.
Mitt mål är att spela varje dag den här veckan för att lära mig NÄR och VAR det är bäst att spela, samt komma fram till den perfekta inställningen på förstärkaren. JAg återkommer med ny rapport om några dagar.
I övrigt är det rätt lugnt just nu. Jag, Andrea och Lena är som sagt tillbaka på Elefanten och jag hade turen att få ett riktigt fint 8-bedsrum, som till och med hade egen toalett och dusch! Jag funderar nästan på att boka in mig en hel månad för att inte riskera att behöva flytta. Nu betalar jag 160 dollar i veckan men högsäsongen börjar gå mot sitt slut och då går hostelpriserna ner en aning. Mitt slutgiltiga mål är att om någon vecka kunna gå runt endast på gatumusiken. Då måste jag lyckas dra in MINST ca. 35 dollar om dagen för att ha liiite marginal. Det är ett högt satt mål men som det känns nu så KAN det kanske gå!
På återhörande.
Det ända jag hade i åtanke när jag började rigga upp var att se så rutinerad ut som möjligt, INGEN fick misstänka att detta var första gången jag spelade på gatan. Så efter lite meck med mikrofonstativet så var jag igång. Första låten blev naturligt Tangle In This Trapled Wheat av The Tallest Man On Earth. Den låten känner jag mig allra säkrast med och den brukar ofta vara uppskattad. Och visst, redan under första låten så ramlade de första slantarna ner i gitarrfodralet - grym känsla!
Jag hann tyvärr bara med att spela sex låtar innan regnet kom tillbaka, den här gången med full styrka, och jag blev tvungen att packa ihop och småspringa tillbaka hem till hostlet redan efter en halvtimme. Allt som allt var det ändå en lyckad premiär. Under de 30 minuter som jag han spela så fick jag ihop nästan 8 dollar, vilket var HÖGT över förväntan för att vara första gången. Nu känns det inte alls nervöst att spela och jag kan i lugn och ro jobba mig in i det hela. Det svåraste är egentligen att veta exakt hur man ska ställa in ljudet för maximal positiv effekt (inte för högt och inte för lågt), samt att lära sig sjunga med mikrofon vilket är svårare än man kan tro.
Mitt mål är att spela varje dag den här veckan för att lära mig NÄR och VAR det är bäst att spela, samt komma fram till den perfekta inställningen på förstärkaren. JAg återkommer med ny rapport om några dagar.
I övrigt är det rätt lugnt just nu. Jag, Andrea och Lena är som sagt tillbaka på Elefanten och jag hade turen att få ett riktigt fint 8-bedsrum, som till och med hade egen toalett och dusch! Jag funderar nästan på att boka in mig en hel månad för att inte riskera att behöva flytta. Nu betalar jag 160 dollar i veckan men högsäsongen börjar gå mot sitt slut och då går hostelpriserna ner en aning. Mitt slutgiltiga mål är att om någon vecka kunna gå runt endast på gatumusiken. Då måste jag lyckas dra in MINST ca. 35 dollar om dagen för att ha liiite marginal. Det är ett högt satt mål men som det känns nu så KAN det kanske gå!
På återhörande.
lördag 25 februari 2012
Fotboll vs. Footy
Igår införskaffade jag de sista pusselbitarna till mitt musikexperiment. Med hjälp av en upphittad gammal lodis-kundvagn så kunde jag relativt smidigt frakta hem den nya förstärkaren till vårt hostel. Det var den sista förstärkaren av den sort som jag var ute efter, så jag hade tur. Jag har dock inte hunnit spela på gatan ännu... Eftersom att vi för tillfället bor i Kings Cross så är det stadiga 30 minuters promenad till parken där jag har planerat att göra "premiär". Med gitarr och förstärkare så är det en rätt tung tur fram och till baka. Men imorgon checkar jag in på mitt gamla hostel igen så jag skjuter nog upp premiärspelningen tills dess. Då har jag betydligt närmre till parken.
Jag kom på en rätt fiffig lösning för att slippa bära runt på ett mickstativ. Det fungerade nämligen att fästa mikrofonen i det munspelsställ som jag (av någon konstig, men säkert genial anledning) tog med mig från Sverige. Tyvärr var det tydligen ingen ångergaranti på det mickställ som jag köpt så jag får försöka sälja det på nätet eller något.
Istället för gatumusikpremiär var vi igår på fotboll. Gustaf ringde under dagen och berättade att de fått nys om biljetter för 5 dollar styck, och eftersom att vi trodde att det var Footy det var frågan om (alltså Australiensisk fotboll) så var det givet att åka. Till vår lilla besvikelse visade det sig dock vara helt vanlig fotboll på en rätt tom arena mellan två till synes mediokra lag. Jag och Robin lyckades dock smita in gratis så fotbollsutflykten var trots allt prisvärd, och med lite Goon (det berömda 10-dollars lådvinet) under västen så var även matchen rätt underhållande!
Idag har jag tänkt besöka chinatowns marknad i jakt på en väska, samt (om jag hittar rätt bar) vara med i 10-dollars pokerturnering som går av stapeln i Soho ikväll!
På återhörande.
Jag kom på en rätt fiffig lösning för att slippa bära runt på ett mickstativ. Det fungerade nämligen att fästa mikrofonen i det munspelsställ som jag (av någon konstig, men säkert genial anledning) tog med mig från Sverige. Tyvärr var det tydligen ingen ångergaranti på det mickställ som jag köpt så jag får försöka sälja det på nätet eller något.
Istället för gatumusikpremiär var vi igår på fotboll. Gustaf ringde under dagen och berättade att de fått nys om biljetter för 5 dollar styck, och eftersom att vi trodde att det var Footy det var frågan om (alltså Australiensisk fotboll) så var det givet att åka. Till vår lilla besvikelse visade det sig dock vara helt vanlig fotboll på en rätt tom arena mellan två till synes mediokra lag. Jag och Robin lyckades dock smita in gratis så fotbollsutflykten var trots allt prisvärd, och med lite Goon (det berömda 10-dollars lådvinet) under västen så var även matchen rätt underhållande!
Idag har jag tänkt besöka chinatowns marknad i jakt på en väska, samt (om jag hittar rätt bar) vara med i 10-dollars pokerturnering som går av stapeln i Soho ikväll!
På återhörande.
fredag 24 februari 2012
Snabb recension av nya hostlet
Nu är första natten på det nya hostlet överlevd. Det ligger mitt i Kings Cross på den så kallade "horgatan" - trevligt om man är inne på den sortens aktiviteter. Hostlet har damm så att det räcker och blir över för Piteås hela befolkning. Rumstemperaturen ligger på stadiga 45 grader celcius - ypperlig temperatur att chockvakna i en pöl av svett i. Rummen kostar 24 dollar per natt och med detta medföljer gratis frukost (en rostmacka), gratis fläkt på rummet som på ett effektivt sätt fyller upp näsan med damm under natten, samt en NÄVE kackerlackor som kommer och tittar till väskorna med jämna mellanrum. Personalen på hostlet är trevliga.
Global Hostel får 4 av 5 kackerlackor.
Global Hostel får 4 av 5 kackerlackor.
torsdag 23 februari 2012
BON IVER TILL AUSTRALIEN
Just det! Jag glömde ju bort den största nyheten: Ett av mina absoluta favoritband Bon Iver kommer att göra en Australien/Nya Zeeland-turné med början i Mars! Jag kan inte annat än att älska den tajmingen. Så nu blir det eventuellt Bon Iver live in Sydney om några veckor!
Nypressade dollar i bröstfickan
Då var vi här igen, på biblioteket. Sedan förra inlägget har jag hunnit vara en dag på välkända Bondi Beach med Gustaf och Gabbe. Inte så mycket att tala om. Grymt väder, sköna vågor, låg puls och socialt sällskap. Toppen.
Jag och Gällivare-gänget har varit tvungna att byta hostel nu tack vare en fin mix av tillbakalutad framförhålling och gay-festivalen Mardi Gral (jag vet, direkt tattat från New Orleans KLASSISKA gatufest). Festivalen hålls här i helgen och fyller upp staden till pottkanten med folk, det brukar tydligen vara ett jävla håll igång. Så nu bor vi i hostel- och barmeckat Kings Cross - lite längre till centrum, men bara ett stenkast ifrån Sydneys bästa nattliv.
Nu har jag även lyckats lösa bankstrulet (efter det borttappade bankkortet), så nu har jag börjat inhandla musiktillbehören jag behöver för att spela på gatan. Köper det sista imorgon och hinner kanske till och med en snabb premiär! Jag är sjukt taggad, nervös och spänd på att se hur detta kommer att gå. Räknar med att spela varje dag i en vecka för att verkligen komma in i det och hitta "trixen". Återkommer med rapport!
I övrigt så känns livet rätt nära och döden rätt långt borta för tillfället. Man träffar nya bekantskaper nästan varje dag, det är strålande väder och festen är aldrig längre än några öppna dörrar bort.
Hinner inte skriva mer eftersom att biblioteket stänger. Återkommer inom kort!
Jag och Gällivare-gänget har varit tvungna att byta hostel nu tack vare en fin mix av tillbakalutad framförhålling och gay-festivalen Mardi Gral (jag vet, direkt tattat från New Orleans KLASSISKA gatufest). Festivalen hålls här i helgen och fyller upp staden till pottkanten med folk, det brukar tydligen vara ett jävla håll igång. Så nu bor vi i hostel- och barmeckat Kings Cross - lite längre till centrum, men bara ett stenkast ifrån Sydneys bästa nattliv.
Nu har jag även lyckats lösa bankstrulet (efter det borttappade bankkortet), så nu har jag börjat inhandla musiktillbehören jag behöver för att spela på gatan. Köper det sista imorgon och hinner kanske till och med en snabb premiär! Jag är sjukt taggad, nervös och spänd på att se hur detta kommer att gå. Räknar med att spela varje dag i en vecka för att verkligen komma in i det och hitta "trixen". Återkommer med rapport!
I övrigt så känns livet rätt nära och döden rätt långt borta för tillfället. Man träffar nya bekantskaper nästan varje dag, det är strålande väder och festen är aldrig längre än några öppna dörrar bort.
Hinner inte skriva mer eftersom att biblioteket stänger. Återkommer inom kort!
måndag 20 februari 2012
Bilder
Efter ännu en överreaktion att skriva in i CV:et så har jag nu fått igång mobilen igen. Men den VAR verkligen helt död i ett dygn innan den nu bestämde sig för att vakna ur sin dvala. Vi får se hur länge det tar innan han bestämmer sig för att vika in hovarna in nästa gång...
Hur som helst. Nu har jag lagt till en liten länk där ni kan gå in och kolla på bilder. Jag har tänkt lägga upp de mesta av bilderna på instagram framöver, så det är där ni kan hitta igen dem. Om länken inte fungerar så let me know.
Pustar ut.
Hur som helst. Nu har jag lagt till en liten länk där ni kan gå in och kolla på bilder. Jag har tänkt lägga upp de mesta av bilderna på instagram framöver, så det är där ni kan hitta igen dem. Om länken inte fungerar så let me know.
Pustar ut.
Det gör ont att hoppa från toppen
Det svänger fort här på andra sidan jorden. Vi kan börja i soluppgången, på toppen av skyskrapan, och avsluta med den stenhårda asfalten rakt nedanför.
Det hela började i Söndags då jag, Gustaf, Gabbe, Jesper och Amanda (hela piteå-kolonien med andra ord) bestämde oss för att ta en dagsutflykt till Manly Beach för att kolla in finalen i Australien Open i surfing. I Manly slöt vi sedan upp med min barndomsvän Hedda, som bott och jobbat där i ett par månader.
Efter tävlingarna kunde vi konstatera två saker: Surfing är verkligen ingen publiksport (om man inte är jätteinsatt/om inte vågorna är 27 meter höga) men däremot en jävla folkfest! Den stora stranden där tävlingen ägde rum var FULL av nyfikna åskådare, där uppskattningsvis 20% hade någon som helst aning om vad som pågick i själva tävlingen. Hur som helst var det väldigt kul och spännande att vara med om en tävling med den yppersta världseliten i surfing. En annan kul grej var att vi råkade stå PRECIS på den lilla strandplätt där vinnaren gick i land efter sitt avslutande åk. Vilket ledde till att vi hamnade MITT i hopen av pressfolk som gjorde allt i sin makt för att få en bild, ett ord eller bara lite ÖGONKONTAKT med vinnaren.
Efter tävlingarna slog vi oss ner i skuggan, käkade, badade, snackade skit och drack vin. Senare anslöt även min gamla eurotrip-kompanjon Lena och hennes två medresenärer, som tidigare samma dag anlänt från Melbourne. De var med all rätt slitna efter att ha varit tvungna att spendera en helnatt utanför en låst flygplats i Melbourne för att inte riskera att missa det tidiga morgonflyget. TROTS detta bestämde vi fyra oss för att försöka en så kallad "Nice (efter staden)" - vilket betyder en extra lång utekväll istället för att övernatta på hostel. Vilket i sin tur innebär en "gratis" natt. Ursprunget till namnet "en Nice" kommer från att jag och Lena under våran Eurotrip försökte oss på något liknande i Nice. Den gången lyckades vi, dock inte helt utan konsekvenser...
Den här gången lyckades det inte alls. Efter en skön förfest på stranden och ett snabbt besök på fin live-musikbar i Manly, så började det ösregna. Då barerna, enligt Hedda som också var med, skulle stänga vid 02.00-03.00 och första morgonfärjan skulle gå vid 06.00, så beslöt vi oss för att kasta in handduken. I ösregn, och med vin under fötterna, så tog vi oss efter en genomblöt dryg timme tillbaka till hostlet i Sydney. Ett hostel som GIVETVIS var fullbokat. Lena och de andra hade redan checkat in tidigare under dagen, så för dem var det lugnt. Jag däremot hade ingen plats.
Efter en snabb överläggning på svenska kom vi fram till att två av dem kunde offra sig och dela säng, medan jag skulle försöka smita in. Så medan receptionisten började gå igenom hostelreglerna ("ni får absolut INTE ta in folk som inte bor här osv.) så tassade jag snabbt upp för trapporna till rummet på andra våningen. Där uppe möttes vi sedan upp och så var den natten löst!
På morgonen efter fick vi köra en liknande procedur, för att jag skulle kunna ta mig ut ur hostlet igen med all min packning. Jag var tvungen att ta mig ut obemärkt för att sedan kunna traska in i hostlet som en vanlig gäst och på nytt prova checka in för nästa natt. Även detta gick LÄSKIGT välsmort, och som tur var så hade de då några lediga sängar den gången.
Under Måndagen slöt jag upp med Gabbe och Gustaf för ett besök på The Sydney Aquarium. Det var en sevärd upplevelse med 50% fascination för stora hajar och rockor, samt 50% sköna garv åt sjuka djur som man inte kunde föreställa sig fanns på riktigt. En parentes: Under första timmen gick jag och Gustaf runt och hånade alla "köpta" turister som satte i sig popcorn och annat snacks under turen, saker som man EGENTLIGEN inte är sugen på, utan mest köper BARA för att de säljer det där inne i akvariumet. Detta slutade SJÄLVKLART i att vi själva satt och mumsade på varsin flottigt turistdyr godbit en timme senare...
Okej, nu till den hårda landningen på asfalten. Bakslagen. Under heldagen i Manly hade jag nämligen råkat tappa mitt visa-kort. Jag var alltså tvungen att spärra kortet och nu får jag inte ut ett öre pengar från banken. Istället måste jag hålla på och låna pengar tills att detta är löst, vilket kan ta flera dagar. DESSUTOM så har min PLÅGA till iphone totaldött. Alla bilder, kontaktuppgifter, och anteckningar är onåbara och jag är HELT okontaktbar. Jag får inte ens tag i Lena, som bor på SAMMA hostel. Utan telefon kan jag desutom inte ringa till Nordea och lösa mina bankproblem. Jag kan inte heller ringa hem och få råd om hur jag ska lösa detta på bästa sätt. Skjut mig. Hädan efter kör vi tydligen, Australien - The hardcore way.
Det hela började i Söndags då jag, Gustaf, Gabbe, Jesper och Amanda (hela piteå-kolonien med andra ord) bestämde oss för att ta en dagsutflykt till Manly Beach för att kolla in finalen i Australien Open i surfing. I Manly slöt vi sedan upp med min barndomsvän Hedda, som bott och jobbat där i ett par månader.
Efter tävlingarna kunde vi konstatera två saker: Surfing är verkligen ingen publiksport (om man inte är jätteinsatt/om inte vågorna är 27 meter höga) men däremot en jävla folkfest! Den stora stranden där tävlingen ägde rum var FULL av nyfikna åskådare, där uppskattningsvis 20% hade någon som helst aning om vad som pågick i själva tävlingen. Hur som helst var det väldigt kul och spännande att vara med om en tävling med den yppersta världseliten i surfing. En annan kul grej var att vi råkade stå PRECIS på den lilla strandplätt där vinnaren gick i land efter sitt avslutande åk. Vilket ledde till att vi hamnade MITT i hopen av pressfolk som gjorde allt i sin makt för att få en bild, ett ord eller bara lite ÖGONKONTAKT med vinnaren.
Efter tävlingarna slog vi oss ner i skuggan, käkade, badade, snackade skit och drack vin. Senare anslöt även min gamla eurotrip-kompanjon Lena och hennes två medresenärer, som tidigare samma dag anlänt från Melbourne. De var med all rätt slitna efter att ha varit tvungna att spendera en helnatt utanför en låst flygplats i Melbourne för att inte riskera att missa det tidiga morgonflyget. TROTS detta bestämde vi fyra oss för att försöka en så kallad "Nice (efter staden)" - vilket betyder en extra lång utekväll istället för att övernatta på hostel. Vilket i sin tur innebär en "gratis" natt. Ursprunget till namnet "en Nice" kommer från att jag och Lena under våran Eurotrip försökte oss på något liknande i Nice. Den gången lyckades vi, dock inte helt utan konsekvenser...
Den här gången lyckades det inte alls. Efter en skön förfest på stranden och ett snabbt besök på fin live-musikbar i Manly, så började det ösregna. Då barerna, enligt Hedda som också var med, skulle stänga vid 02.00-03.00 och första morgonfärjan skulle gå vid 06.00, så beslöt vi oss för att kasta in handduken. I ösregn, och med vin under fötterna, så tog vi oss efter en genomblöt dryg timme tillbaka till hostlet i Sydney. Ett hostel som GIVETVIS var fullbokat. Lena och de andra hade redan checkat in tidigare under dagen, så för dem var det lugnt. Jag däremot hade ingen plats.
Efter en snabb överläggning på svenska kom vi fram till att två av dem kunde offra sig och dela säng, medan jag skulle försöka smita in. Så medan receptionisten började gå igenom hostelreglerna ("ni får absolut INTE ta in folk som inte bor här osv.) så tassade jag snabbt upp för trapporna till rummet på andra våningen. Där uppe möttes vi sedan upp och så var den natten löst!
På morgonen efter fick vi köra en liknande procedur, för att jag skulle kunna ta mig ut ur hostlet igen med all min packning. Jag var tvungen att ta mig ut obemärkt för att sedan kunna traska in i hostlet som en vanlig gäst och på nytt prova checka in för nästa natt. Även detta gick LÄSKIGT välsmort, och som tur var så hade de då några lediga sängar den gången.
Under Måndagen slöt jag upp med Gabbe och Gustaf för ett besök på The Sydney Aquarium. Det var en sevärd upplevelse med 50% fascination för stora hajar och rockor, samt 50% sköna garv åt sjuka djur som man inte kunde föreställa sig fanns på riktigt. En parentes: Under första timmen gick jag och Gustaf runt och hånade alla "köpta" turister som satte i sig popcorn och annat snacks under turen, saker som man EGENTLIGEN inte är sugen på, utan mest köper BARA för att de säljer det där inne i akvariumet. Detta slutade SJÄLVKLART i att vi själva satt och mumsade på varsin flottigt turistdyr godbit en timme senare...
Okej, nu till den hårda landningen på asfalten. Bakslagen. Under heldagen i Manly hade jag nämligen råkat tappa mitt visa-kort. Jag var alltså tvungen att spärra kortet och nu får jag inte ut ett öre pengar från banken. Istället måste jag hålla på och låna pengar tills att detta är löst, vilket kan ta flera dagar. DESSUTOM så har min PLÅGA till iphone totaldött. Alla bilder, kontaktuppgifter, och anteckningar är onåbara och jag är HELT okontaktbar. Jag får inte ens tag i Lena, som bor på SAMMA hostel. Utan telefon kan jag desutom inte ringa till Nordea och lösa mina bankproblem. Jag kan inte heller ringa hem och få råd om hur jag ska lösa detta på bästa sätt. Skjut mig. Hädan efter kör vi tydligen, Australien - The hardcore way.
onsdag 15 februari 2012
Australiensisk mobiltelefon - svensk tidsbrist
YES!! Har nu lyckats låsa upp telefonjäveln. Nu har jag fixar alla nödvändigheter förutom utom ett medical health care-kort, men det löser jag nog idag. Idag har börjat riktigt bra. Först checka det in flera nya sköna personer i mitt rum på hostlet - vilket innebär att jag nog stannar kvar där. Sedan har jag varit och handlat. Jag tycker jag fick ihop en näst intill fulländad kompott av matvaror, som kommer räcka i några dagar, för en relativt billig penning. Slutligen lyckades jag, som sagt, ÄNTLIGEN kirra telefonjäveln. Det känns som att jag verkligen börjar komma in i gängorna nu!
Igår var jag till en musikaffär för att kolla upp vad man eventuellt skulle behöva lägga ut för en enkel "busking"-förstärkare. Den billigaste förstärkaren låg på 220 dollar. Mikrofon kunde man få loss för ca. 85 dollar, och sedan behöver man även köpa några sladdar. Men det känns inte som att det är någon idé att köpa en massa sådana grejer här i Sydney när jag ändå ska vidare mot Melbourne om någon vecka. Möjligen slår jag till i Melbourne om jag hittar någon välsorterad musikaffär där.
Igår blev jag även kontaktad av en gammal barndomskompis från tiden i Björkliden, Hedda. Hon har varit i Australien i några månader och jobbar för tillfället i Manly, som ligger ca. 30 med färja från Sydney. Det skulle tydligen vara någon slags värlscuptävling i surfing nu i Manly nu i dagarna, så jag överväger starkt att åka dit en sväng! Problemet är bara att jag har en annan kompis, från Gällivare, som kommer till Sydney om tre dagar, så det krockar lite. Vet inte hur jag ska göra eftersom att båda två är på väg vidare snart (en hem och en till Nya Zeeland), så jag har lite tight om tid för tillfället...
Igår var jag till en musikaffär för att kolla upp vad man eventuellt skulle behöva lägga ut för en enkel "busking"-förstärkare. Den billigaste förstärkaren låg på 220 dollar. Mikrofon kunde man få loss för ca. 85 dollar, och sedan behöver man även köpa några sladdar. Men det känns inte som att det är någon idé att köpa en massa sådana grejer här i Sydney när jag ändå ska vidare mot Melbourne om någon vecka. Möjligen slår jag till i Melbourne om jag hittar någon välsorterad musikaffär där.
Igår blev jag även kontaktad av en gammal barndomskompis från tiden i Björkliden, Hedda. Hon har varit i Australien i några månader och jobbar för tillfället i Manly, som ligger ca. 30 med färja från Sydney. Det skulle tydligen vara någon slags värlscuptävling i surfing nu i Manly nu i dagarna, så jag överväger starkt att åka dit en sväng! Problemet är bara att jag har en annan kompis, från Gällivare, som kommer till Sydney om tre dagar, så det krockar lite. Vet inte hur jag ska göra eftersom att båda två är på väg vidare snart (en hem och en till Nya Zeeland), så jag har lite tight om tid för tillfället...
tisdag 14 februari 2012
Surfar...
Andra blogginlägget på två dagar. Nu framstår det väl som att jag inte gör annat än sitter vid datorn här borta. Saken är den att jag idag åter igen har begett mig till bibliotekets underbara gratis-internet för att försöka lösa problemet med min telefon. Det går sådär. Just nu håller jag på att uppdatera den till den senaste versionen via iTunes. Något som tydligen tar TIMMAR! Så eftersom att jag ändå blir sittande här ett tag kan jag lika gärna kan skriva några rader.
Igår fick jag låna en av mina rumskamraters telefon för att få tag i min gamle hockey- och fotbollskollega Gustaf, som även han är här i Sydney tillsammans med tre andra Piteåbor. Telefonsamtalet ledde till att jag följde med dem (och, vad det verkade, HELA deras hostel) till en bar/klubb i Kings Cross, som tydligen ska vara "bäst i stan". Om baren levde upp till sitt rykte är svårt för mig att bedöma eftersom att det är den första baren jag besökt i Australien än så länge, men billigt öl/vin (35kr st), gratis inträde (Valentines day till ära) och väldigt trevligt sällskap gav i alla fall ett gott första intryck.
I natt är min sista inbokade natt på hostlet. Det gör att jag är lite i valet och kvalet om jag ska boka in fler nätter där eller byta hostel. Gustaf sålde in deras hostel i Kings Cross på ett rätt övertygande sätt igår kväll, så väljer jag att byta så flyttar jag nog in där. Priset var ungefär detsamma, det ligger mer "i smeten" och de har egen kyl på rummet (vilket är ett rätt stort plus). Alla mina gamla rumskamrater checkar dessutom ut idag, så det känns nästan lika bra att byta. Vi får se hur det blir.
Nu står det att hämtningen av programuppdateringen till telefonen ska ta ca. 8 timmar... Tekniken går åt helvete, som vanligt. Är det någon som uppdaterat sin iPhone 4 och eventuellt vet hur länge det brukar ta?
Igår fick jag låna en av mina rumskamraters telefon för att få tag i min gamle hockey- och fotbollskollega Gustaf, som även han är här i Sydney tillsammans med tre andra Piteåbor. Telefonsamtalet ledde till att jag följde med dem (och, vad det verkade, HELA deras hostel) till en bar/klubb i Kings Cross, som tydligen ska vara "bäst i stan". Om baren levde upp till sitt rykte är svårt för mig att bedöma eftersom att det är den första baren jag besökt i Australien än så länge, men billigt öl/vin (35kr st), gratis inträde (Valentines day till ära) och väldigt trevligt sällskap gav i alla fall ett gott första intryck.
I natt är min sista inbokade natt på hostlet. Det gör att jag är lite i valet och kvalet om jag ska boka in fler nätter där eller byta hostel. Gustaf sålde in deras hostel i Kings Cross på ett rätt övertygande sätt igår kväll, så väljer jag att byta så flyttar jag nog in där. Priset var ungefär detsamma, det ligger mer "i smeten" och de har egen kyl på rummet (vilket är ett rätt stort plus). Alla mina gamla rumskamrater checkar dessutom ut idag, så det känns nästan lika bra att byta. Vi får se hur det blir.
Nu står det att hämtningen av programuppdateringen till telefonen ska ta ca. 8 timmar... Tekniken går åt helvete, som vanligt. Är det någon som uppdaterat sin iPhone 4 och eventuellt vet hur länge det brukar ta?
måndag 13 februari 2012
Dag 2 - Ta i trä...och buskar.
Det blir lite bloggande här trots allt, för de som är intresserade. Hoppas bara att jag inte jinxar sönder resan i och med detta. Jag är väldigt noga med att inte bli för kaxig och ta den här Australienvistelsen för given. Rätt var det är så börjar man pissa pengar, kasta pass och visahandlingar omkring sig och blir tvungen att resa hem efter en vecka. Och det vill man ju inte..
Idag (Dag 2 i Sydney) har jag besökt Town Hall för att kolla upp reglerna gällande att spela musik på gatan, eller "busking" som det tydligen kallas. De berättade att man måste skaffa en licens hos dem som kostar 12 dollar, vilket var betydligt billigare än vad jag hade läst på internet att det skulle kosta. Men även med licens så får man inte "buska" vart som helst utan det finns ett antal utvalda platser runt om i stan där det är tillåtet att "buska", så det gäller att vara i tid om man ska få en plats! Jag gillar dock att de har bestämda platser där man får uppträda, det gör det mycket lättare att hitta ett bra ställe där många människor passerar utan att det är för mycket oljud i form av trafik m.m.
Efter besöket på Town Hall så har jag varit runt och kollat in en del av dessa utvalda platser, dels för att se andra gatumusiker uppträda och dels för att kolla in sjäva platserna. En grej som jag la märke till var att alla som uppträder använder förstärkare eller högtalare, vilket är tillåtet. Frågan är hur väl det kommer fungera för mig med varken mikrofon eller förstärkare. Vi får se. Jag tar det inte så allvarligt. Det är mer en kul grej och en gammal dröm, men det hade varit väldigt häftigt om det hade gått.
Pratade en sväng med en gatumusiker i Kings kross-området när jag var och handlade imorse. Han hävdade att han fick in runt 20 dollar i timmen vilket lät helt jävla fantastiskt. Om man lyckas med det så kan man ju utan problem livnära sig på bara gatumusiken. Den nyheten gjorde min dag. Men han hade dock både förstärkare, mick och högtalare (med bakgrundsmusik) vilket så klart är en STOR fördel...
Sitter nu på ett bibliotek med gratis wi-fi för att försöka låsa upp min iPhone så att jag kan använda mitt australiensiska simkort, och på så sätt kan börja använda telefonen här. Om det är någon som gjort något liknande tidigare så får ni gärna tipsa om hur man gör!
Allt för nu.
"Joe"
Idag (Dag 2 i Sydney) har jag besökt Town Hall för att kolla upp reglerna gällande att spela musik på gatan, eller "busking" som det tydligen kallas. De berättade att man måste skaffa en licens hos dem som kostar 12 dollar, vilket var betydligt billigare än vad jag hade läst på internet att det skulle kosta. Men även med licens så får man inte "buska" vart som helst utan det finns ett antal utvalda platser runt om i stan där det är tillåtet att "buska", så det gäller att vara i tid om man ska få en plats! Jag gillar dock att de har bestämda platser där man får uppträda, det gör det mycket lättare att hitta ett bra ställe där många människor passerar utan att det är för mycket oljud i form av trafik m.m.
Efter besöket på Town Hall så har jag varit runt och kollat in en del av dessa utvalda platser, dels för att se andra gatumusiker uppträda och dels för att kolla in sjäva platserna. En grej som jag la märke till var att alla som uppträder använder förstärkare eller högtalare, vilket är tillåtet. Frågan är hur väl det kommer fungera för mig med varken mikrofon eller förstärkare. Vi får se. Jag tar det inte så allvarligt. Det är mer en kul grej och en gammal dröm, men det hade varit väldigt häftigt om det hade gått.
Pratade en sväng med en gatumusiker i Kings kross-området när jag var och handlade imorse. Han hävdade att han fick in runt 20 dollar i timmen vilket lät helt jävla fantastiskt. Om man lyckas med det så kan man ju utan problem livnära sig på bara gatumusiken. Den nyheten gjorde min dag. Men han hade dock både förstärkare, mick och högtalare (med bakgrundsmusik) vilket så klart är en STOR fördel...
Sitter nu på ett bibliotek med gratis wi-fi för att försöka låsa upp min iPhone så att jag kan använda mitt australiensiska simkort, och på så sätt kan börja använda telefonen här. Om det är någon som gjort något liknande tidigare så får ni gärna tipsa om hur man gör!
Allt för nu.
"Joe"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)