En liten stund i rampljuset

Den gångna veckan har varit speciell. Rent socialt har det varit en av de roligaste veckorna hittills. Fram tills nu har jag tagit det väldigt lugnt med festande och andra nöjesutsvävningar för att lägga all fokus på musiken, men på sistone har jag känd mig rätt slutkörd när det kommer till den biten. Detta beror säkert delvis på att buskingintäkterna börjat minska igen efter "the big holiday season", men ävem på att jag spelat väldigt flitigt under en lång period. Jag har nog aldrig spelat så här mycket och länge inför folk tidigare. Det tär på krafterna, psykiskt. Man blir rätt trött på att höra sin egen röst efter ett tag. Så den senaste veckan har jag istället lagt mer krut på att hänga med alla härliga typer jag lärt känna här borta, för att vila lite från musiken.

I lördags begav jag mig för första gången till Brunswick, som lättast kan beskrivas som Melbournes "hipsterkvarter", för att kolla in en gratisspelning av Tash Sultana (en lokal, mycket begåvad musiker som jag stött på tidigare när hon spelat på Bourke Street). När jag kom fram till klubben, ca en halvtimme innan giget skulle börja, visade det sig dock att klubben redan hunnit bli fullpackad och en lång kö ringlande sig från ingången nedför gatan. Efter att ha stått i den stillastående kön i runt 15 minuter upptäckte jag dessutom att vakterna enbart släppte in tjejer. Besviken gav jag upp och började vandra därifrån, samtidigt som jag kunde höra Tash inleda sitt set inne i baren.

På vägen hem bestämde jag mig för att göra en liten solobarrunda och släntra in på alla barer med livemusik. Proceduren gick till ungefär så att jag gick in, beställde en öl, lyssnade på ett par låtar, för att sedan gå vidare. Till slut hamnade jag på ett irländskt litet ställe där en trubadur i fyrtioårsåldern spelade gamla irländska folkvisor. När trubaduren tog en paus började jag prata lite med ett äldre par som satt i baren och när jag berättade att jag också spelade musik och är ett stort Dylanfan så lyste de upp. "Gå fram och spela en låt för oss! Vi älskar Dylan!", utbrast de. Jag försökte förklara att trubaduren nog inte skulle uppskatta att en helt okänd gäst plötsligt gick upp på scen och drog av en låt på hans gitarr, men de gamla paret gav sig inte. Till slut gick en av dem fram till den gamla trubaduren och frågade om inte "Joe, from Sweden" kunde få gå upp och spela en låt. Svaret blev: "Visst, här är vi inte svårbjudna! Låt mig bara få avsluta min öl så ska jag hjälpa honom med grejerna".

15 minuter senare sitter jag alltså plötsligt på den lilla scenen längst fram och rättar till capot på gitarren. Utan att riktigt ha fattat hur det gått till, men glad över att för första gången få chansen att spela inför en riktig publik ("riktig" och "riktig" - det kan max ha varit 15 pers i den där lilla puben vid det här laget, men ändå). Eftersom att jag lovat de gamla pubparet att spela en Dylanlåt så spelade jag Girl From The North Country. Trots att jag hade ett par öl innanför västen så gick det helt okej, även om det var lite ovant att spela med bra medhörning. Efter låten ropade den irländska trubaduren bak i från baren: "Sounds great, Joe! Play one more!", så jag frågade den "riktiga" publiken om de ville ha en till Dylanlåt eller om jag skulle spela en av mina egna låtar. De röstade unisont på det andra alternativet, varpå jag drog av en låt som jag döpt till Amsterdam. Det verkade som att de tyckte om vad de hörde och publiken applåderade glatt, samtidigt som jag tackade för mig och lämnade över scenen till den irländska veteranen igen.

Det blev det en minnesvärd lördagskväll till slut, trots att jag missade Tash Sultana.

Inget särskilt

Igår var jag till St. Kilda för första gången sedan jag kom till Melbourne (för snart två månader sen). Fransmannen Tom, som jag hängt lite med, var ute för att söka jobb och när han passerade mitt hostel slog han en pling för att höra om jag var sugen på att ta en break-bärs i baren bredvid. Jag hade precis varit ute och spelat en sväng så det passade bra. Efter ölen hakade jag på honom till St. Kilda. Dels för att han ville ha sällskap och dels för att jag tänkte att det var hög tid att kolla in den omtalade stadsdelen. St. Kilda är alltså ett strandområdet som ligger i nära anslutning till stan. Tar runt 15 min med spårvagnen men när man kommer fram känns det som att man är i en annan del av landet. Palmer, tjockt med små strandbarer och pittoreska restauranger samt en lååång sandstrand. Känslan var lite som att åka spårvagn från New York till Santa Monica på en kvart. Nu har jag varken varit i New York eller i Santa Monica, men ni förstår liknelsen. Hoppas jag.

Efter att Tom vandrat omkring med CV-bunten i över en timme utan att ha delat ut ett enda ett så bestämde vi oss för att skjuta upp Toms arbetslöshetfråga till morgondagen och istället gå och käka middag och dricka lite mer öl. Det hela slutade i en riktig helkväll (det har visat sig göra det när jag och Tom möts upp för att "ta en öl") där vi gick från bar till bar och träffade en hel massa mysiga människor. Vi träffade bland annat Andy, musikern som vi båda träffat en gång tidigare - den gången i stan, men även då i samband med att jag och Tom sammanstrålat för en öl samtidigt som Andy spelat på baren vi valt att släntra in i. Helt slumpartat, men ett fint sammanträffande. Både Tom och Andy är rätt goa karaktärer, om än rätt olika: Andy är australiensare och en riktig "knegarmusiker". Han gigar mellan fem till tio gånger i veckan på olika små barer runt om i Melbourne och är en riktig covermaskin. Enligt egen utsago kan han runt 350 covers utantill (nästan enbart hits). Han spelar i princip inget eget material utan verkar tvärtom rätt ointresserad av den "konstnärliga aspekten" av musikutövandet. Pengarna ska in helt enkelt och trubadur är ett jobb om vilket annat! En rätt härlig inställning, kan jag tycka.

Tom är 30 bast och har spenderat majoriteten av de senaste tio åren på vägarna. Han har bott i Spanien, Kanada, England och nu Australien. Han har mestadels jobbat inom restaurangbranschen där han har en rätt imponerande resume - bland annat jobbat på en av de finaste restaurangerna i London där han serverat allt från Keith Richards till Lady Gaga. Från det lilla jag hunnit umgås med honom så känns han rätt belevad. Man märker att han sett sig omkring i världen. Bara under gårdagskvällen levererade han två lysande anekdoter som mycket väl kunnat platsat i en bok eller film.

I övrigt spelar jag på som vanligt nere vid Southbank. Flytet från mellandagarna håller i sig än så länge och skivförsäljningen rullar på. Idag har jag varit runt och leta efter ett ställe där det är prismässigt överkomligt att skriva ut 200 A4-ark i färg. Behöver nämligen göra nya skivomslag då pärmen, med färdigutskrivna, jag hade med mig från Sverige nu är tom. Jag har även börjat titta lite efter ett rum någon kollektivlägenhet. Om jag bestämmer mig för att stanna här ett par månader till vill jag nog bo lite mer "normalt". Det hade även varit kul att prova på att bo i kollektiv.

Detta blev ett rätt långt blogginlägg om ´inget särskilt´, men det gör väl inte så mycket? Kände bara för att skriva lite.