Måste bara notera en händelse från i söndags här på bloggen, så att jag inte glömmer bort det.
Efter att ha sålt slut på alla skivor utom två under första timmen av spelande bestämde jag mig efter en kort paus att spela en kortis till, bara tills jag sålt de två resterande skivorna. När jag spelat kanske två låtar så står det plötsligt en liten kille framför mig. Han kan inte vara mer än 10-11 år och han står så tätt inpå mig att det ser ut som att han står INUTI gitarrfodralet. När jag tittar upp efter att ha tagit ett par klunkar vatten så säger han: "Can you play a song?". Och jag svarar någonting i stil med: "Yes of course, that's why I'm here!". Så sätter jag igång att spela Driftwood Like Us, en egenskriven låt. Efter låten så går pojken bort till sin pappa som sitter en bit bort och kommer sedan tillbaka med sin lilla plånbok. I plånboken har han trettio dollar. Han tar upp en tiodollarssedel och säger: "Can I buy a CD, please?".
Det var så himla rörande att han ville köpa en skiva för sina egna slantar. Jag kommer själv ihåg hur mycket 10 dollar/70 kronor var när man var en liten grabb. Vi pratar en liten stund, jag Tom (som han heter) och hans pappa. Både Tom och hans far visar sig vara två BEDÅRANDE personer. Avslappnade, öppna och varma. Efter en stund säger Tom: "Can you play something more?", samtidigt som han slår sig ner framför mig, med benen i kors och studerar baksidan på skivan han precis köpt. "Play Johnny Don't Die!", ropar han. Och både jag och hans pappa skrattar till. Hela situationen är så fin bara. "Shure!", ropar jag tillbaka och börjar blåsa i munspelet. Under hela låten sitter Tom där på marken, med benen i kors och tittar upp mot mig. Fokuserad. Han rör inte en min under hela låten. Efter sista ackordet lyser han upp igen och applåderar. Sedan tittar han åter ner på baksidan av skivan och ropar: "Play Mess Like Me!".
Sådär fortsatte det. Jag spelade med så mycket inlevelse att jag nästan trillade av stolen. För det var han värd, lille Tom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar