Den gångna veckan har varit speciell. Rent socialt har det varit en av de roligaste veckorna hittills. Fram tills nu har jag tagit det väldigt lugnt med festande och andra nöjesutsvävningar för att lägga all fokus på musiken, men på sistone har jag känd mig rätt slutkörd när det kommer till den biten. Detta beror säkert delvis på att buskingintäkterna börjat minska igen efter "the big holiday season", men ävem på att jag spelat väldigt flitigt under en lång period. Jag har nog aldrig spelat så här mycket och länge inför folk tidigare. Det tär på krafterna, psykiskt. Man blir rätt trött på att höra sin egen röst efter ett tag. Så den senaste veckan har jag istället lagt mer krut på att hänga med alla härliga typer jag lärt känna här borta, för att vila lite från musiken.
I lördags begav jag mig för första gången till Brunswick, som lättast kan beskrivas som Melbournes "hipsterkvarter", för att kolla in en gratisspelning av Tash Sultana (en lokal, mycket begåvad musiker som jag stött på tidigare när hon spelat på Bourke Street). När jag kom fram till klubben, ca en halvtimme innan giget skulle börja, visade det sig dock att klubben redan hunnit bli fullpackad och en lång kö ringlande sig från ingången nedför gatan. Efter att ha stått i den stillastående kön i runt 15 minuter upptäckte jag dessutom att vakterna enbart släppte in tjejer. Besviken gav jag upp och började vandra därifrån, samtidigt som jag kunde höra Tash inleda sitt set inne i baren.
På vägen hem bestämde jag mig för att göra en liten solobarrunda och släntra in på alla barer med livemusik. Proceduren gick till ungefär så att jag gick in, beställde en öl, lyssnade på ett par låtar, för att sedan gå vidare. Till slut hamnade jag på ett irländskt litet ställe där en trubadur i fyrtioårsåldern spelade gamla irländska folkvisor. När trubaduren tog en paus började jag prata lite med ett äldre par som satt i baren och när jag berättade att jag också spelade musik och är ett stort Dylanfan så lyste de upp. "Gå fram och spela en låt för oss! Vi älskar Dylan!", utbrast de. Jag försökte förklara att trubaduren nog inte skulle uppskatta att en helt okänd gäst plötsligt gick upp på scen och drog av en låt på hans gitarr, men de gamla paret gav sig inte. Till slut gick en av dem fram till den gamla trubaduren och frågade om inte "Joe, from Sweden" kunde få gå upp och spela en låt. Svaret blev: "Visst, här är vi inte svårbjudna! Låt mig bara få avsluta min öl så ska jag hjälpa honom med grejerna".
15 minuter senare sitter jag alltså plötsligt på den lilla scenen längst fram och rättar till capot på gitarren. Utan att riktigt ha fattat hur det gått till, men glad över att för första gången få chansen att spela inför en riktig publik ("riktig" och "riktig" - det kan max ha varit 15 pers i den där lilla puben vid det här laget, men ändå). Eftersom att jag lovat de gamla pubparet att spela en Dylanlåt så spelade jag Girl From The North Country. Trots att jag hade ett par öl innanför västen så gick det helt okej, även om det var lite ovant att spela med bra medhörning. Efter låten ropade den irländska trubaduren bak i från baren: "Sounds great, Joe! Play one more!", så jag frågade den "riktiga" publiken om de ville ha en till Dylanlåt eller om jag skulle spela en av mina egna låtar. De röstade unisont på det andra alternativet, varpå jag drog av en låt som jag döpt till Amsterdam. Det verkade som att de tyckte om vad de hörde och publiken applåderade glatt, samtidigt som jag tackade för mig och lämnade över scenen till den irländska veteranen igen.
Det blev det en minnesvärd lördagskväll till slut, trots att jag missade Tash Sultana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar