lördag 28 april 2012
Sista ackordet i Australien
I fredags spelade jag för sista gången på gatan här i Australien. Skinny Love fick bli avslutningslåt på ganska precis åtta oförglömliga veckor som Australiensisk "busker". Jag har under den här tiden mött ett oräknerligt antal fantastiskt sköna och musiker, poeter, flanörer, livsnjutare, konstnärer, drömmare, uteliggare, mentalsjuka, försäljare, dansare, musiker och människor i största allmänhet. Jag har lärt känna en tvättäkta gatumusiker, i Slim, som varit en stor förebild och skänkt massvis med inspiration. Men framförallt så har en gammal pojkrumsdröm gått i uppfyllelse.
Igår skickade jag, efter MÅNGA om och men, hem min förstärkare med posten. Det var i absolut sista stund (knappt två timmar innan stägning) som jag lyckades få tag i en kartong i godkänd kvalitet och rätt storlek. Det var både skönt och gjorde ont på samma gång att skicka iväg min relativt nya förstärkare. Skönt, eftersom den lättade min packningsbörda BETYDLIGT inför det fortsatta resandet. Ont, eftersom att det kostade mig 147 dollar, kommer ta upp till 3 månader innan den kommer hem samt att transporten inte helt säkert kommer gå helt smärtfritt.
I förrgår kom Mackan (bekantskap från Sydneytiden) och gjorde mig gott sällskap här i Brisbane. Planen är nu att, genom en 30-timmars bussresa med start imorgon, ta oss upp till Cairns för att söka välbetalda/grisiga farmjobb. Efter några veckors hårt jobb ska vi sedan flyga till Thailand för två veckors paradisliv tillsammans med två andra "Sydney-svenskar", Mackan (nummer två) och Viktor.
Det var nog allt för den här gången. Eftersom att detta huvudsakligen skulle vara en blogg om gatumusik-äventyret så lär detta bli det sista inlägget. Jag uppskattar verkligen er som hittat in till bloggen och följt min lilla resa, it has been an honor and a prevelige, tack och hej!
söndag 22 april 2012
Bris[tande buskingmöjligheter]bane
Den omtalade busking-auditionen visade sig vara ett minst sagt komiskt spektakel, jag skrattar varje gång jag tänker på den. När jag knallade dit med min slitna stackars gitarr i släptåg så var jag nästan helt säker på att jag skulle vara nästintill ensam där. Min förvåningen gick nog att TA PÅ när jag väl där möttes av ett drygt 40-tal musiker, clowner, trollkarlar, konstnärer, dansare osv. När uppträdandena tog sin början var vi säkert upp emot 60-70 stycken som snällt satte oss och väntade på att vårt namn skulle ropas upp.
Uppträdandena var helt akustiska och bedömdes utav en tvåmanna-jury. En jury bestående av två män i 40-50års åldern, till synes helt ointresserade av allt som hade med musik (eller något annat artisteri för den delen) att göra, och efter ca. 20 högst amatörmässiga framträdanden såg de ut att vilja sätta en kula i pannbenet på sig själva, bara för få ett slut på elendet. När det så blev min tur var jag så hög av inre garv, och uppfylld av allt det komiska i hela grejen, att jag inte var ett dugg nervös. Jag gick upp med min gitarr, tog en stol och satte igång och spela framför publiken och juryn. Till en början fick jag nästan kämpa för att inte falla ut i ett asgarv bara av ett se spektaklet framifrån. Men sedan hittade jag en nypa fokus och bränna av mitt "paradnummer" Tangled In This Trampled Wheat. Det kändes som vanligt att spela, lite mer folk och mycket sämre ljud än vanligt, men annars inga större konstigheter. Knappt någon, förutom kanske juryn och folket på första raden, kan ha hört min ynkliga lilla gitarr utan förstärkare, men samtidigt var det lika för alla. Om en vecka skickar de ut ett brev till de "antagna", så det blir lite intressant att se om jag får något.
Grejen är dock att jag, även om jag blir antagen, redan bestämt mig för att skita i att spela på den där gatan eftersom att man tydligen inte får använda sig av förstärkare. Ingen förstärkare->kasst/inget ljud->inga pengar... Så direkt efter auditionen gick jag istället ut för att leta reda på en annan plats att spela. En där jag får använda förstärkare. Till slut hittade jag ett hyfsat ställe nära den stora shoppinggatan (där jag tidigare sett en snubbe spela elgitarr så det borde vara ok) och har nu spelat i två dagar. Det är långt ifrån lika bra och fridfullt som i Hyde Park och Sydney, men det funkar.
Planen i nuläget är att spela varje dag i en vecka tills att Mackan, en annan kompis från Sydney-tiden, kommer. Sedan ska vi två leta farmjobb tillsammans för att tjäna nog med pengar för att kunna avsluta resan med två veckor i Thailand. Detta innebär att efter den här veckan så är det färdig-buskat för den här gången, men jag är sugen på att fortsätta med gatumusiken när jag kommer hem till Sverige igen. Om detta blir verklighet så lovar jag att återkomma med ytterliggare uppdateringar här.
På återhörande.
Uppträdandena var helt akustiska och bedömdes utav en tvåmanna-jury. En jury bestående av två män i 40-50års åldern, till synes helt ointresserade av allt som hade med musik (eller något annat artisteri för den delen) att göra, och efter ca. 20 högst amatörmässiga framträdanden såg de ut att vilja sätta en kula i pannbenet på sig själva, bara för få ett slut på elendet. När det så blev min tur var jag så hög av inre garv, och uppfylld av allt det komiska i hela grejen, att jag inte var ett dugg nervös. Jag gick upp med min gitarr, tog en stol och satte igång och spela framför publiken och juryn. Till en början fick jag nästan kämpa för att inte falla ut i ett asgarv bara av ett se spektaklet framifrån. Men sedan hittade jag en nypa fokus och bränna av mitt "paradnummer" Tangled In This Trampled Wheat. Det kändes som vanligt att spela, lite mer folk och mycket sämre ljud än vanligt, men annars inga större konstigheter. Knappt någon, förutom kanske juryn och folket på första raden, kan ha hört min ynkliga lilla gitarr utan förstärkare, men samtidigt var det lika för alla. Om en vecka skickar de ut ett brev till de "antagna", så det blir lite intressant att se om jag får något.
Grejen är dock att jag, även om jag blir antagen, redan bestämt mig för att skita i att spela på den där gatan eftersom att man tydligen inte får använda sig av förstärkare. Ingen förstärkare->kasst/inget ljud->inga pengar... Så direkt efter auditionen gick jag istället ut för att leta reda på en annan plats att spela. En där jag får använda förstärkare. Till slut hittade jag ett hyfsat ställe nära den stora shoppinggatan (där jag tidigare sett en snubbe spela elgitarr så det borde vara ok) och har nu spelat i två dagar. Det är långt ifrån lika bra och fridfullt som i Hyde Park och Sydney, men det funkar.
Planen i nuläget är att spela varje dag i en vecka tills att Mackan, en annan kompis från Sydney-tiden, kommer. Sedan ska vi två leta farmjobb tillsammans för att tjäna nog med pengar för att kunna avsluta resan med två veckor i Thailand. Detta innebär att efter den här veckan så är det färdig-buskat för den här gången, men jag är sugen på att fortsätta med gatumusiken när jag kommer hem till Sverige igen. Om detta blir verklighet så lovar jag att återkomma med ytterliggare uppdateringar här.
På återhörande.
måndag 16 april 2012
Semesterfirarna sållas från musikanterna
Och DÄR fick jag tid över, samt internettillgång nog, att skriva ett nytt blogginlägg. Jag befinner mig för tillfället i Brisbane efter två veckor i Byron Bay och Surfers Paradise. Jag lämnade Sydney tillsammans med ett gäng svenskar som jag lärt känna där och vi har rest upp längst östkusten tillsammans. Nu har de tyvärr åkt vidare mot nya äventyr medan jag valt att stanna lite längre i Brisbane för att försöka spela in lite pengar.
Det har inte blivit något spelande alls tiden post Sydney (delvis på grund av en förkylning, men bara delvis...) utan dessa två veckor har varit REN och SKÄR semester. Dagarna har vi ägnat åt strandhäng, shopping, sightseeing och allmänt välmående. Nätterna har ägnats åt en del "partajande".
Byron Bay var en sjukt häftig liten (med betoning på LITEN) stad, där det kändes som att klockorna helt plötsligt gick på halvfart och solen, precis som vi, bara inte VILLE lämna. Surfers Paradise var, trots det helcheesiga namnet över förväntan. Mycket tack vare att vi bodde på ett riktigt fint hostel (som var mer som ett resorthotell) med pool, jacuzzi, tennisplan, squashplan, bastu m.m. Och jag tycker med facit i hand att vi utnyttjade faciliteterna till max. Särskilt jag och Viktor som hann med flertalet prestigefyllda tennis- och squashmatcher med pengar i potten (så klart!).
Nu ligger jag här ensam i min hostelsäng och känner mig lite lite ensam och övergiven. Det har varit jävligt kul att resa tillsammans med ett gäng sköna svenskar och nu känns det lite tillbaka på ruta ett igen. Men det är bara att ta nya tag! Idag har jag varit och kollat upp busking-reglerna för Brisbane och fått reda på att om jag vill spela på den stora shopping-gatan (mest troligt det enda stället man kan tjäna bra med pengar) så måste jag genomgå en audition. Denna stora lilla busking-audition hålls endast fyra gånger om året, en var tredje månad. Jag har dock ett så sinnesjukt flyt att ett av dessa tillfällen är om FYRA DAGAR! Så nu är det bara att smörja in stämbanden, slipa fingerspelet och rentvätta gubbkepsen för på Lördag SMÄLLER DET! Det ska bli otroligt spännande och intressant att se hur dessa auditions går till, träffa lite andra Bisbane-musiker, samt SJÄLVKLART se om jag själv lyckas ta mig igenom "kvalitetskontrollen".
Hoppas ni uppskattar denna lilla semestersamanfattning nu. Återkommer förhoppnigsvis inom kort.
Det har inte blivit något spelande alls tiden post Sydney (delvis på grund av en förkylning, men bara delvis...) utan dessa två veckor har varit REN och SKÄR semester. Dagarna har vi ägnat åt strandhäng, shopping, sightseeing och allmänt välmående. Nätterna har ägnats åt en del "partajande".
Byron Bay var en sjukt häftig liten (med betoning på LITEN) stad, där det kändes som att klockorna helt plötsligt gick på halvfart och solen, precis som vi, bara inte VILLE lämna. Surfers Paradise var, trots det helcheesiga namnet över förväntan. Mycket tack vare att vi bodde på ett riktigt fint hostel (som var mer som ett resorthotell) med pool, jacuzzi, tennisplan, squashplan, bastu m.m. Och jag tycker med facit i hand att vi utnyttjade faciliteterna till max. Särskilt jag och Viktor som hann med flertalet prestigefyllda tennis- och squashmatcher med pengar i potten (så klart!).
Nu ligger jag här ensam i min hostelsäng och känner mig lite lite ensam och övergiven. Det har varit jävligt kul att resa tillsammans med ett gäng sköna svenskar och nu känns det lite tillbaka på ruta ett igen. Men det är bara att ta nya tag! Idag har jag varit och kollat upp busking-reglerna för Brisbane och fått reda på att om jag vill spela på den stora shopping-gatan (mest troligt det enda stället man kan tjäna bra med pengar) så måste jag genomgå en audition. Denna stora lilla busking-audition hålls endast fyra gånger om året, en var tredje månad. Jag har dock ett så sinnesjukt flyt att ett av dessa tillfällen är om FYRA DAGAR! Så nu är det bara att smörja in stämbanden, slipa fingerspelet och rentvätta gubbkepsen för på Lördag SMÄLLER DET! Det ska bli otroligt spännande och intressant att se hur dessa auditions går till, träffa lite andra Bisbane-musiker, samt SJÄLVKLART se om jag själv lyckas ta mig igenom "kvalitetskontrollen".
Hoppas ni uppskattar denna lilla semestersamanfattning nu. Återkommer förhoppnigsvis inom kort.
lördag 31 mars 2012
Vackra stråkar spelar ett sista outro i Hyde Park
Torsdagen var en speciell dag. Det var nämligen sista dagen jag och Slim spelade ihop i Hyde Park. På Fredagen flyttade han tillbaka ut till Cuji Bay, på Söndag har han ett avslutande gig på ett stort bröllop, på Måndag ska jag köpa förstärkaren av honom och på Tisdag sätter han sig på planet tillbaka till Brighton, England.
Så Torsdagen var lite av en sorgsen dag. Det kändes som slutet på en liten era, på något konstigt sätt. Slim har lärt mig otroligt mycket under de här veckorna och jag tar med mig ett gitarrfodral FYLLT med kunskap och erfarenheter. Inte bara om musik utan även om livet i stort.
I Fredags hände en sjukt oväntad och rätt rolig grej. Jag satt och spelade i Hyde Park som vanligt då en 50-ish gammal man kom fram och pratade med mig. Med sig hade han ett fodral innehållande en fiol och rätt var det var frågade han om han kunde få spela med mig i ett par låtar - självklart fick han det! Jag travade igång introt till Bob Dylans, Girl From The North Country, och han följde snabbt efter. Efter bara ett par ackord lät det som om han inte gjort annat än spelat Dylan-ballader. Det blev väldigt effektfullt med fiolens valsande i bakgrunden och låten lyfte som den aldrig gjort tidigare!
Vi fortsatte och spelade en låt till efter det och började bygga en liten nyfiken publik. Det var första gången någonsin jag spelat tillsammans med någon på det sättet och det var en JÄVLIGT häftig upplevelse som gav mersmak! Det visade sig så klart att Mark (från Belgen) var en gammal proffs-violinist, och det märktes verkligen på hans sätt att snabbt få en känsla för låtarna och hans otroliga musiköra.
I Lördags fick jag sällskap av Viktor och Markus som bestämt ville ta med mig till en plats där de var SÄKRA på att jag skulle kunna känna bra med pengar. Det visade sig att denna platsen var PRECIS vid ingången till operahuset, haha! Det var så klart helt förbjudet att spela där, men jag älskar Mackan och Viktors beslutsamhet att ändå försöka övertala mig att spela där. Övertalningsförsöken lyckades dock inte den gången...
Istället fortsatte vi vidare mot den stora turisthamnen Circular Quay. Där jag efter nya övertalningsförsök till slut satt mig ner och spelade precis vid ingången till en av färjorna. Det var en HEL DEL folk och förutsättningarna för att tjäna bra med pengar fanns helt klart! Och det gick helt ok, i en timme, tills en vakt kom fram och frågade efter mitt buskingpass. "Ok, men det har jag ju så det borde vara lugnt", tänkte jag. Så jag visade honom mitt pass i tron om att jag skulle få spela vidare. Men tydligen innefattar inte mitt pass Circular Quay utan endast centrala Sydney. Bummer. Bara att packa ihop. Jag hann i alla fall få in en del pengar (ca 26 dollar) under den knappa timmen jag spelade och hela dagen artade sig i ett rolig liten musikexpedition.
Idag (Söndag) är jag tillbaka i gamla goda Hyde Park och har jag spelat ca två timmar (från 10 till 12) under vilka jag fick in dryga 68 dollar - fullt godkänt! Imorgon lämnar jag Sydney tillsammans med Viktor och två andra svenskar som precis anlänt från Melbourne. Vi tar nattbussen upp till Byron Bay där planen är att försöka söka jobb på den stora musikfestivalen, Blues fest, som går av stapeln Torsdag-Söndag. Lyckas vi inte med det tvingas vi nog åka vidare innan helgen pga det dyra boendet i under festivaliteterna (en natt på hostel går på upp emot 50 dollar!). Tanken är att vi ska försöka tälta eller liknande i några dagar för att slippa checka in på något dyrt hostel. Återstår att se hur det kommer att gå med det...
Det var nog allt jag hade på hjärtat för den här gången. Risken finns att inläggsfrekvensen kommer vara lite lägre under kommande veckorna då jag planerar att resa upp över östkusten. Men jag ska försöka få iväg något inlägg eller två under resandet. Annars hörs lovar jag en rapport när jag kommer upp till Brisbane, där jag tänkt stanna ett tag och jobba in pengar.
På återhörande!
Så Torsdagen var lite av en sorgsen dag. Det kändes som slutet på en liten era, på något konstigt sätt. Slim har lärt mig otroligt mycket under de här veckorna och jag tar med mig ett gitarrfodral FYLLT med kunskap och erfarenheter. Inte bara om musik utan även om livet i stort.
I Fredags hände en sjukt oväntad och rätt rolig grej. Jag satt och spelade i Hyde Park som vanligt då en 50-ish gammal man kom fram och pratade med mig. Med sig hade han ett fodral innehållande en fiol och rätt var det var frågade han om han kunde få spela med mig i ett par låtar - självklart fick han det! Jag travade igång introt till Bob Dylans, Girl From The North Country, och han följde snabbt efter. Efter bara ett par ackord lät det som om han inte gjort annat än spelat Dylan-ballader. Det blev väldigt effektfullt med fiolens valsande i bakgrunden och låten lyfte som den aldrig gjort tidigare!
Vi fortsatte och spelade en låt till efter det och började bygga en liten nyfiken publik. Det var första gången någonsin jag spelat tillsammans med någon på det sättet och det var en JÄVLIGT häftig upplevelse som gav mersmak! Det visade sig så klart att Mark (från Belgen) var en gammal proffs-violinist, och det märktes verkligen på hans sätt att snabbt få en känsla för låtarna och hans otroliga musiköra.
I Lördags fick jag sällskap av Viktor och Markus som bestämt ville ta med mig till en plats där de var SÄKRA på att jag skulle kunna känna bra med pengar. Det visade sig att denna platsen var PRECIS vid ingången till operahuset, haha! Det var så klart helt förbjudet att spela där, men jag älskar Mackan och Viktors beslutsamhet att ändå försöka övertala mig att spela där. Övertalningsförsöken lyckades dock inte den gången...
Istället fortsatte vi vidare mot den stora turisthamnen Circular Quay. Där jag efter nya övertalningsförsök till slut satt mig ner och spelade precis vid ingången till en av färjorna. Det var en HEL DEL folk och förutsättningarna för att tjäna bra med pengar fanns helt klart! Och det gick helt ok, i en timme, tills en vakt kom fram och frågade efter mitt buskingpass. "Ok, men det har jag ju så det borde vara lugnt", tänkte jag. Så jag visade honom mitt pass i tron om att jag skulle få spela vidare. Men tydligen innefattar inte mitt pass Circular Quay utan endast centrala Sydney. Bummer. Bara att packa ihop. Jag hann i alla fall få in en del pengar (ca 26 dollar) under den knappa timmen jag spelade och hela dagen artade sig i ett rolig liten musikexpedition.
Idag (Söndag) är jag tillbaka i gamla goda Hyde Park och har jag spelat ca två timmar (från 10 till 12) under vilka jag fick in dryga 68 dollar - fullt godkänt! Imorgon lämnar jag Sydney tillsammans med Viktor och två andra svenskar som precis anlänt från Melbourne. Vi tar nattbussen upp till Byron Bay där planen är att försöka söka jobb på den stora musikfestivalen, Blues fest, som går av stapeln Torsdag-Söndag. Lyckas vi inte med det tvingas vi nog åka vidare innan helgen pga det dyra boendet i under festivaliteterna (en natt på hostel går på upp emot 50 dollar!). Tanken är att vi ska försöka tälta eller liknande i några dagar för att slippa checka in på något dyrt hostel. Återstår att se hur det kommer att gå med det...
Det var nog allt jag hade på hjärtat för den här gången. Risken finns att inläggsfrekvensen kommer vara lite lägre under kommande veckorna då jag planerar att resa upp över östkusten. Men jag ska försöka få iväg något inlägg eller två under resandet. Annars hörs lovar jag en rapport när jag kommer upp till Brisbane, där jag tänkt stanna ett tag och jobba in pengar.
På återhörande!
måndag 26 mars 2012
Höstlöven sprids med vinden
Vi är ett gäng svenskar som blivit rätt sammansvetsade på hostlet där jag bor. Det är fyra Falun-bor, två stycken från Lund, en från Västerås och jag. Tyvärr sprids vi med vinden denna i övrigt så soliga Tisdag. Oskar (Västerås) beger sig upp mot Byron Bay, och på Torsdag gör Viktor och Emma (Falun) samma resa. Lundaborna flyttar ut från hostlet för att istället bosätta sig i en kollektivlägenhet inne i centrum. En lägenhet de tyckte att jag också skulle flytta in i. Jag trivs dock på hostlet och i mitt rum, så jag är lite i valet och kvalet om jag ska haka på erbjudandet. Det HADE ju faktiskt varit rätt gött med gratis wifi, eget kök, tvättmaskin och roliga rumskamrater...
Det är nu bara jag och Mackan och Mackan (båda mackorna från Falun) som bor kvar på elefanten. Men vi kommer nog hålla kontakten allihopa och med stor säkerhet mötas upp igen utefter östkusten.
Jag skrivit en ny låt som jag börjat spela lite på gatan. När Slim hörde den första gången så kom han fram och frågade: "That last song, who is that?" och efter att jag lite försynt berättat att det var min egen så sa han: "That's a good one man, you should do more of that stuff!", vilket var en härlig ego-boost. I övrigt har dock spelandet känts rätt tungt den senaste tiden. Det är mycket mindre turister around allteftersom Sydney går mot höst, och det är inte lika kul att spela när det är lite folk. Om en vecka har dock australiensarna höstlov i tre veckor framåt, då lärt det bli mer fart igen. Efter det så kommer jag åka uppåt östkusten. Om inte ännu tidigare.
Ikväll är det åter igen korpfotbollskväll med britterna vilket borde bli kul!
Allt för nu. På återhörande.
Det är nu bara jag och Mackan och Mackan (båda mackorna från Falun) som bor kvar på elefanten. Men vi kommer nog hålla kontakten allihopa och med stor säkerhet mötas upp igen utefter östkusten.
Jag skrivit en ny låt som jag börjat spela lite på gatan. När Slim hörde den första gången så kom han fram och frågade: "That last song, who is that?" och efter att jag lite försynt berättat att det var min egen så sa han: "That's a good one man, you should do more of that stuff!", vilket var en härlig ego-boost. I övrigt har dock spelandet känts rätt tungt den senaste tiden. Det är mycket mindre turister around allteftersom Sydney går mot höst, och det är inte lika kul att spela när det är lite folk. Om en vecka har dock australiensarna höstlov i tre veckor framåt, då lärt det bli mer fart igen. Efter det så kommer jag åka uppåt östkusten. Om inte ännu tidigare.
Ikväll är det åter igen korpfotbollskväll med britterna vilket borde bli kul!
Allt för nu. På återhörande.
onsdag 21 mars 2012
Fotboll, bärs och orakade britter
Slim och ett 20-tal andra britter bosatta i Sydney har som tradition att träffas varje Onsdag för att spela lite fotboll, ta ett nattbad, grilla och dricka bärs. Jag har länge varit sugen på att haka på men den senaste tiden har fotbollen tyvärr blivit inställd pga för dåligt väder. Igår blev det dock av till slut!
Fotbollsmatchen var väldigt prestigelös och avslappnad. Vi lirade i en park och använde ryggsäckar som målstolpar. Trots detta så var det ett rätt högt tempo och stundtals rätt bra lir (trots den usla gräsmattan). Det var framför allt jävligt kul att äntligen få lira lite korpboll igen, det var bra länge sedan sist! Även skönt att få ge kroppen en rejäl genomkörare och rensa ur systemet med ett ordentligt två-timmars träningspass.
Efter matchen svalkade vi oss med ett snabbt nattdopp för att sedan sätta oss vid grillen, dricka öl, käka korv och softa i solnedgången. Mycket gött! Det fanns en hel del sköna karaktärer att sitta och lyssna på (även om jag förstod ca. 60% av vad som sas pga de ÖVERVIKTIGT tjocka dialekterna). Bland annat en skön snubbe från Yorkshire, Galvin, som inte lämnade EN mening utan ett "fucking". Jag har nog aldrig tidigare hört någon säga ordet "fucking" så många gånger men med en så vänlig framtoning.
Idag vill det sig inte bättre än att regnet hittat tillbaka till Sydney. Men det är bara att vänta ut stormen och försöka muntra upp sig med att väderprognosen (som dock ALDRIG verkar stämma här i Australien) lovar fint väder hela helgen. En helg utan större arrangemang eller andra busking-förhindrande aktiviteter bör kunna innebära bra klirr i kassan!
Nu ska jag fortsätta plöja podcasts, filmer och serier resten av dagen. Först upp - Filip och Fredriks senaste podcastavsnitt!
Simma lugnt.
Fotbollsmatchen var väldigt prestigelös och avslappnad. Vi lirade i en park och använde ryggsäckar som målstolpar. Trots detta så var det ett rätt högt tempo och stundtals rätt bra lir (trots den usla gräsmattan). Det var framför allt jävligt kul att äntligen få lira lite korpboll igen, det var bra länge sedan sist! Även skönt att få ge kroppen en rejäl genomkörare och rensa ur systemet med ett ordentligt två-timmars träningspass.
Efter matchen svalkade vi oss med ett snabbt nattdopp för att sedan sätta oss vid grillen, dricka öl, käka korv och softa i solnedgången. Mycket gött! Det fanns en hel del sköna karaktärer att sitta och lyssna på (även om jag förstod ca. 60% av vad som sas pga de ÖVERVIKTIGT tjocka dialekterna). Bland annat en skön snubbe från Yorkshire, Galvin, som inte lämnade EN mening utan ett "fucking". Jag har nog aldrig tidigare hört någon säga ordet "fucking" så många gånger men med en så vänlig framtoning.
Idag vill det sig inte bättre än att regnet hittat tillbaka till Sydney. Men det är bara att vänta ut stormen och försöka muntra upp sig med att väderprognosen (som dock ALDRIG verkar stämma här i Australien) lovar fint väder hela helgen. En helg utan större arrangemang eller andra busking-förhindrande aktiviteter bör kunna innebära bra klirr i kassan!
Nu ska jag fortsätta plöja podcasts, filmer och serier resten av dagen. Först upp - Filip och Fredriks senaste podcastavsnitt!
Simma lugnt.
måndag 19 mars 2012
Sex Laksa i en Laksa-ask
Hej igen. Dålig diciplin på uppdateringarna nu. Men så var det, så är det.
Jag har väl inga major news att komma med sedan sist jag vinkade in här, men något ska jag väl kunna skriva hem om. Senast skrev jag att jag skulle få låna Slims förstärkare i tre dagar medan han var iväg på byggjobb, men det föll sig så att han bara behövdes en dag. Därför har jag som vanligt fått slita på med min ordinarie stärkare. Torsdagen och Fredagen kom och jag och Slim körde vår vanliga rutin: Han, morgon pigg som han är, sätter igång vid halv 10-tiden. Jag dyker upp vid halv 11, lämnar mina prylar och kilar sedan iväg in till stan för en snabb frukost (orkar/hinner aldrig fixa egen frukost på hostlet). Jag tar sedan över spelandet i en timma mellan ca. 11.15-12.15. Därefter kommer Slim tillbaka och kör en timme (12.20-13.20), varpå jag löser av honom och spelar 13.30-14-30. Så där håller det på så länge vi orkar. Oftast är man rätt sliten efter två set men kämpar sig igenom ett sista för pengarnas skull. Det bästa passet är det andra, mitt på dagen, då många har lunch. Går det bra då kan jag få in över 40 dollar på en timme.
Helgen, som annars är den stora pengakon, blev tyvärr till stora delar förstörd av St. Patricks Day. Vi kunde bara spela lite grann på Lördagen och Söndag spelade jag inte alls pga allt firande (med bland annat hög live-musk) som pågick i Hyde Park.
Men St. Patricks Day var givetvis in BARA negativ! Med tanke på de dåliga buskingförhållandena så kunde vi istället med gott samvete vara med och fira tillsammans med resten av Sydney! Och SOM det firades. Irländarna var så klart värst, eftersom att det är deras älskade högtid. De värsta drack nog konstant från tidig Fredag morgon till tidig Måndag morgon.
I Söndags var jag en sväng till Fox Studios och hämtade mitt nya visakort som min käre mor skickat till en arbetskollegas dotter som bor och jobbar i Sydney. Jag mötte henne på cafét där hon jobbar och började prata lite med chefen på stället. Han hade fått höra att jag var "musiker" och eftersom att de ofta hyr in live-musik så var han intresserad av ett smakprov på den musik jag spelar. Därför var jag stora delar av Måndagen upptagen med att försöka spela in någon form av demo som jag kan ge honom. Tyvärr har jag bara mobilen att spela in på, så det är näst intill omöjligt att få till ett okej sound... Jag hopopas att jag ska kunna få ihop någonting i dagarna för att sedan, med lite tur, kanske få ett gig!
Idag (Tisdag) har det gått bättre än vanligt för att vara en vardag. Jag spelade bara två timmar men fick ändå ihop hela 64 dollar. Ikväll är det traditionsenlig "Laksa" med Slim på den närliggande kinakrogen. De har en deal där man får två REDIGA Laksas för 12 dollar. Första, andra, tredje, SÅLD till de två fattiga musikerna i trasiga skor.
Puh. Det är allt jag orkar skriva för nu.
RESULTAT:
Torsdag: 65,5 dollar
Fredag: 52 dollar
Lördag: 41 dollar
Söndag: 0 dollar
Måndag: 12 dollar (egentligen bara ute för att spela in tillsammans med Slim, men folk gav oss lite slantar i handen ändå. Rätt storartat vad folk är givmilda!)
Tisdag: 64
På återhörande.
Jag har väl inga major news att komma med sedan sist jag vinkade in här, men något ska jag väl kunna skriva hem om. Senast skrev jag att jag skulle få låna Slims förstärkare i tre dagar medan han var iväg på byggjobb, men det föll sig så att han bara behövdes en dag. Därför har jag som vanligt fått slita på med min ordinarie stärkare. Torsdagen och Fredagen kom och jag och Slim körde vår vanliga rutin: Han, morgon pigg som han är, sätter igång vid halv 10-tiden. Jag dyker upp vid halv 11, lämnar mina prylar och kilar sedan iväg in till stan för en snabb frukost (orkar/hinner aldrig fixa egen frukost på hostlet). Jag tar sedan över spelandet i en timma mellan ca. 11.15-12.15. Därefter kommer Slim tillbaka och kör en timme (12.20-13.20), varpå jag löser av honom och spelar 13.30-14-30. Så där håller det på så länge vi orkar. Oftast är man rätt sliten efter två set men kämpar sig igenom ett sista för pengarnas skull. Det bästa passet är det andra, mitt på dagen, då många har lunch. Går det bra då kan jag få in över 40 dollar på en timme.
Helgen, som annars är den stora pengakon, blev tyvärr till stora delar förstörd av St. Patricks Day. Vi kunde bara spela lite grann på Lördagen och Söndag spelade jag inte alls pga allt firande (med bland annat hög live-musk) som pågick i Hyde Park.
Men St. Patricks Day var givetvis in BARA negativ! Med tanke på de dåliga buskingförhållandena så kunde vi istället med gott samvete vara med och fira tillsammans med resten av Sydney! Och SOM det firades. Irländarna var så klart värst, eftersom att det är deras älskade högtid. De värsta drack nog konstant från tidig Fredag morgon till tidig Måndag morgon.
I Söndags var jag en sväng till Fox Studios och hämtade mitt nya visakort som min käre mor skickat till en arbetskollegas dotter som bor och jobbar i Sydney. Jag mötte henne på cafét där hon jobbar och började prata lite med chefen på stället. Han hade fått höra att jag var "musiker" och eftersom att de ofta hyr in live-musik så var han intresserad av ett smakprov på den musik jag spelar. Därför var jag stora delar av Måndagen upptagen med att försöka spela in någon form av demo som jag kan ge honom. Tyvärr har jag bara mobilen att spela in på, så det är näst intill omöjligt att få till ett okej sound... Jag hopopas att jag ska kunna få ihop någonting i dagarna för att sedan, med lite tur, kanske få ett gig!
Idag (Tisdag) har det gått bättre än vanligt för att vara en vardag. Jag spelade bara två timmar men fick ändå ihop hela 64 dollar. Ikväll är det traditionsenlig "Laksa" med Slim på den närliggande kinakrogen. De har en deal där man får två REDIGA Laksas för 12 dollar. Första, andra, tredje, SÅLD till de två fattiga musikerna i trasiga skor.
Puh. Det är allt jag orkar skriva för nu.
RESULTAT:
Torsdag: 65,5 dollar
Fredag: 52 dollar
Lördag: 41 dollar
Söndag: 0 dollar
Måndag: 12 dollar (egentligen bara ute för att spela in tillsammans med Slim, men folk gav oss lite slantar i handen ändå. Rätt storartat vad folk är givmilda!)
Tisdag: 64
På återhörande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)