Semestervardag

Spelade två timmar lördags och två timmar i söndags. Det gick helt okej, fick ihop prick 100 dollar (sju cd-försäljningar). Jag tror dock att jag gick in i helgen med lite väl höga förväntningar efter förra lördagens fina resultat - då jag fick ihop 78 pund på bara en dag. Jag ska erkänna att jag fick lite hybris efter det. En hel del drömsk huvudräkning där jag gått och fantiserat om att kunna tjäna i snitt 200 dollar per helg och därefter skulle "saken vara biff", så att säga! Men riktigt så förutsägbar är inte den här branschen, det borde jag ha lärt mig vid det här laget. Söndagen avslutades i alla fall med att jag åter igen blev erbjuden ett gig, vilket gjorde mig glad. Jag blir fortfarande lika chockad varje gång någon kommer fram på det sättet. Tyvärr så handlade det ännu en gång om ett tillfälle långt fram i tiden, vilket gjorde det omöjligt för mig att tacka ja. Men det gör inte så mycket om jag ska vara helt ärligt. För mig är det stort nog att någon ens överväger tanken på att betala mig för att spela. Det visar att det går! Att det finns nån slags potential i det här lilla projektet! Förutom spelandet är det rätt långsamt för tillfället. Slim har varit rätt upptagen med spelningar och jag har inte direkt hittat några själsfränder här på hostelet. Eftersom att det är lite av ett "långliggarhostel" så har de flesta bott och jobbat här i Brighton under en lång tid. Det är med andra ord mer av ett 'vardagshostel' än ett 'semesterhostel', vilket innebär att det inte HÄNDER så jävla mycket. Tiden står rätt still och dagarna travar på. På ett sätt passar det mig, men jag hade inte tackat nej till LITE galej nån gång ibland. Var i alla fall ute och tog några öl med två hostelkamrater i förrgår, det var trevligt. Allt detta spelar mindre roll. För imorgon får jag nämligen Sverigebesök! Då kommer två av mina närmsta vänner på besök - Johan och Oskar. Det blir en fin sista vecka här i Brighton. Nu hoppas jag bara på att det där hästshow-giget går i lås till helgen.

Akillesfingret

Sedan i lördags har jag i princip inte kunnat spela överhuvudtaget. Detta på grund av att jag fick en blåsa på vänster ringfinger efter förra veckans idoga spelande. En blåsa som sedan sprack och blev infekterad, vilket har gjort att jag inte kan trycka ner en sträng utan att det smärtar i hela handen. Veckan så här långt har alltså mest handlat om att försöka behandla fingret med olika antiinflammatoriska salvor. I onsdags kändes fingret lite bättre så jag gav mig ut till Hove för att prova spela en sväng. Det gick riktigt bra. Jag sålde fem skivor och fick in 45 Pund på lite drygt en timme, men sen fick jag ge upp för smärtan i fingret. Detta ledde tyvärr till att "infektionen" (eller vad fan det nu kan vara) blev värre till torsdagen. Varpå jag bestämde mig för att ta två dagars helvila från spelandet, i förhoppning om att kunna spela lördag och söndag. Jävligt frustrerande att ett litet sår på fingertoppen ska sätta stopp för mig nu när det rullat på så fint ett tag... Sedan i måndags bor jag på hostel i centrala Brighton. Det är väldigt fräscht och lugnt för att vara ett hostel och åttabädsrummet där jag bor är än så länge bara halvfullt. Inga höjdarrumskamrater direkt, om än väldigt trevliga. En turkisk grabb från Schweiz som är ute på en sex månaders rundresa i England och ÄLSKAR sevärdheter. En långsmal något bortkommen kille från Ungern som är här för att jobba. Samt en flamboyant schlagerfantast från Portugal som varit här i ett år och gjort i princip ingenting. Spenderar 75% av dagarna i sängen. Och slutligen en knäpptyst småmystisk man som även han verkar vara här för att jobba. En klassisk "hostelmix" med andra ord. Igår (torsdag) hängde jag på Slim till hans stammishak för att kolla Englands 'vinna eller försvinna'-match mot Uruguay. Det var en minnesvärd upplevelse att få vara på plats i en Klassisk fullsmockad engelsk pub och bevittna ett Klassiskt engelskt VM-debacle live. Britterna var inte allt för uppgivna efter matchen. De svor över ["that ugly fuck"] Suarez i några minuter, beställde en till öl i baren och gick sedan vidare med kvällen som om ingenting hade hänt. "Över här kommer klubbfotbollen alltid att vara viktigare än landslaget", berättade de om och om igen. Men jublet vid Rooneys kvitteringsmål skvallrade om något annat.

Som på den gamla goda tiden

På Torsdagen åkte jag tillbaka till samma plats där jag spelat på Onsdagen (Hove) i utkanten av Brighton. Där spelade jag totalt 2,5 timmar (med ett lunchbreak), sålde tre skivor och fick in runt 40 Pund. Inte något lysande resultat men helt okej för att vara en vardag. Jag gillar småstadsatmosfären i Hove. Det är ett annat lugn än inne i centrala Brighton, men fortfarande bra med folk. Alla är väldigt trevliga och restaurangerna verkar uppskatta att de får lite gratis live-musik att locka in kunder med. Efter utflykten till Hove blev det en lugn kväll där både jag och Slim var rätt nöjda med att bara sjunka ner i soffan framför öppningsmatchen i fotbolls VM. Igår (Fredag) tog jag och Slim bilen till Eastbourne (ligger ungefär en timme från Brighton) för att spela på gatan tillsammans, på samma sätt som gjorde i Australien för drygt två år sen. Vi gav oss av tidigt för att hinna norpa den bästa platsen där vi sedan kunde lösa av varandra under dagen. Jag uppskattar verkligen den sortens upplägg. Att få vara ute och spela tillsammans med en annan musiker är mycket roligare än att vara helt ensam. Dagen var en enda lång njutning där jag varannan timme fick spela inför en rätt fullsatt gågata och varannan timme sitta i skuggan med en kaffe och lyssna på Slims bluesgung. Han gjorde bland annat en cover av Van Morrisons gamla klassiker Brown Eyed Girl som var lysande. Jag spelade än en gång 2,5 timmar totalt, sålde fem skivor och fick in 44 Pund. Idag (Lördag) valde jag att ge centrala Brighton en ny chans. Den här gången valde jag en mer strategisk plats precis vid ingången till den centrala turistparken (där det uppenbarligen är förbjudet att spela med förstärkare) framför två stora restauranger. Det blev en riktigt lyckad dag där jag sålde 10 skivor och fick in 78 Pund på 2,5 timmar. Dessutom blev jag åter igen erbjuden ett gig! Den här gången handlade det om ett datum i Juni - det vill säga innan jag åker hem till Sverige igen. Det är dock inte helt spikat, men telefonnummer utbyttes och löften utlovades. Bokningen gäller sista helgen i Juni (Fredag-Söndag) och handlar om att jag ska spela 2-3 timmar på ett stort konvent för hästsport i Hickstaed (10 mil utanför Brighton). Lönen är 100 Pund per dag samt reseersättning. Det fina är att det inte handlar om någon regelrätt "spelning" utan snarare om att de anställer mig för att "buska" på deras område. Det innebär att det säkert går att dra in runt 50-100 Pund ytterligare per dag på CD-försäljning och gamla hederliga "drops". Men som sagt; ingenting är klart ännu. Snubben sa att han skulle återkomma per telefon, så jag ropar inte hej riktigt ännu. Det hade dock varit en jävla kul grej att avsluta resan med!

Borta och tillbaka

Två år tog det att hitta ut på gatorna igen. Den här gången har jag rest till England för att undersöka om det finns någon möjlighet för mig att tjäna pengar på min musik här. Förhållandena är lite annorlunda sen senast. Nu har jag mer eget material i repertoaren. Jag har även spelat in en skiva med låtar jag skrivit under de senaste två åren, som jag säljer för 5 pund styck. Min geografiska utgångspunkt är Brighton. Framförallt eftersom att Slim, som jag träffade och jobbade ihop med i Australien senast, bor här och kan ge mig välbehövlig vägledning samt tak över huvudet. Slim verkar ha haft det fint sen sist jag såg honom och är sig lik. Han spelar för tillfället i två band (varav ett nyligen varit på en liten USA-turné) samt jobbar vidare med soloprojektet (och den stora inkomstkällan) 'Slim Lightfoot'. När jag skriver det här har jag varit i Brighton i tre dagar (jag landade sent i Söndags). Vädret har så här långt varit strålande och stan känns väldigt sydeuropeisk och hippiehärlig, med en lång strand precis i anknytning till citykärnan (likt Barcelona).Innan jag kom hit så hade jag sett framför mig perfekta förhållanden för gatumusik, dels eftersom att Slim pratat så varmt om staden och dels för att jag hört väldigt fina saker om Brighton som musik- och kulturstad. Men det började tufft. Som vanligt med mitt resande så var trippen hit spontan, dåligt planerad och illa förberedd. Jag hade haft sporadisk kontakt med Slim via Facebook där jag i princip meddelat att jag tänkte komma över och han svarat med att soffan stod till förfogande och att han gärna visade mig ett gäng fina platser att spela på. Men väl på plats fick jag veta att just Brighton är en rätt tuff plats för busking och att Slim mestadels spelade i städerna runt omkring. Lite av ett bakslag för mig som trott att Brighton skulle vara en guldgruva. Det illavarslande första intrycket vägdes dock snabbt upp av att Slim tog mig till en härlig liten livemusikbar (där en ÄKTA gammal bluesfarbror stod för underhållningen) för en första "musicians beer" innan jag ens hunnit lasta av mitt bagage hemmavid. Innan jag kom hit var jag väldigt nyfiken på att se hur Slim bodde. Det visar sig att han de senaste åren hyrt in sig hos en vänlig och vackert excentrisk liten tant (på ca. 150 cm) som äger en stor fyrarumslägenhet i utkanten av centrala Brighton. Älskar stället. Har även hunnit träffa den lilla tantens ytterst levnadsglada dotter som tydligen dejtat frontmannen i det brittiska bandet The Kooks strax innan de slog igenom. Så, gatumusiken. Jag och Slim var runt och gjorde en ordentlig sightseeing på Måndagen där han visade mig de bästa busking-platserna i centrala Brighton. Om jag ska vara helt ärligt så kändes det rätt skralt. Inga tydligt klockrena platser som i Australien. På Tisdagen fick jag skjuts av Slim till platsen vi båda kommit fram till skulle vara mest lönsam. Där hann jag spela en låt innan det kom fram en säkerhetsvakt och sa att jag inte fick spela med förstärkare. Och när jag pratade med annan gatumusiker i närheten så fick jag höra att förstärkare förbjudits i hela staden. Nedslagen gav jag upp för dagen och begav mig till en pub där Slim befann sig tillsammans med klaviaturspelaren från ett av hans band. Tisdagen slutade dock i dur då det visade sig att puben där vi satt hade en "folkmusikkväll" i källaren som skulle till att börja vilken minut som helst. Det var nån form av "open mic-night" och efter en kort övertalning från min mentor bestämde jag mig för att ställa upp med ett par låtar. Det blev en liten succé och efter kvällens slut blev jag erbjuden ett gig på en av folkbarerna här i Brighton, tyvärr först om några månader och då kommer jag inte att vara kvar här längre. Idag, Onsdag, har buskingvindarna vänt! I samråd med Slim och hans mysiga klaviaturkamrat så bestämde jag mig för att prova på utkanterna av Brighton istället för att klämma in mig i centrum. Det visade sig vara ett vinnardrag! Första timman gick fortsatt riktigt trögt med en intäkt på skrala 10 pund. Men efter en lunch och nysamlade krafter beslutade jag mig för att ge det en chans till. Det resulterade i två sålda skivor (varav en signerad lol) och en intäkt på 38 pund. Arbetsdagen slutade i en inkomst på 48 pund på endast två timmar, bättre timpenning än så kunde jag knappast hoppas på! Jag blev dessutom erbjuden ännu ett gig; ett återkommande gig på en av barerna i närheten av där jag spelat. Tyvärr så gällde även detta erbjudande ett antal "spottar" om några månader då jag kommer vara hemma i Sverige igen. Börjar ångra att jag tog det där jobbet i Piteå i Juli...

Sista ackordet i Australien

I fredags spelade jag för sista gången på gatan här i Australien. Skinny Love fick bli avslutningslåt på ganska precis åtta oförglömliga veckor som Australiensisk "busker". Jag har under den här tiden mött ett oräknerligt antal fantastiskt sköna och musiker, poeter, flanörer, livsnjutare, konstnärer, drömmare, uteliggare, mentalsjuka, försäljare, dansare, musiker och människor i största allmänhet. Jag har lärt känna en tvättäkta gatumusiker, i Slim, som varit en stor förebild och skänkt massvis med inspiration. Men framförallt så har en gammal pojkrumsdröm gått i uppfyllelse. Igår skickade jag, efter MÅNGA om och men, hem min förstärkare med posten. Det var i absolut sista stund (knappt två timmar innan stägning) som jag lyckades få tag i en kartong i godkänd kvalitet och rätt storlek. Det var både skönt och gjorde ont på samma gång att skicka iväg min relativt nya förstärkare. Skönt, eftersom den lättade min packningsbörda BETYDLIGT inför det fortsatta resandet. Ont, eftersom att det kostade mig 147 dollar, kommer ta upp till 3 månader innan den kommer hem samt att transporten inte helt säkert kommer gå helt smärtfritt. I förrgår kom Mackan (bekantskap från Sydneytiden) och gjorde mig gott sällskap här i Brisbane. Planen är nu att, genom en 30-timmars bussresa med start imorgon, ta oss upp till Cairns för att söka välbetalda/grisiga farmjobb. Efter några veckors hårt jobb ska vi sedan flyga till Thailand för två veckors paradisliv tillsammans med två andra "Sydney-svenskar", Mackan (nummer två) och Viktor. Det var nog allt för den här gången. Eftersom att detta huvudsakligen skulle vara en blogg om gatumusik-äventyret så lär detta bli det sista inlägget. Jag uppskattar verkligen er som hittat in till bloggen och följt min lilla resa, it has been an honor and a prevelige, tack och hej!

Bris[tande buskingmöjligheter]bane

Den omtalade busking-auditionen visade sig vara ett minst sagt komiskt spektakel, jag skrattar varje gång jag tänker på den. När jag knallade dit med min slitna stackars gitarr i släptåg så var jag nästan helt säker på att jag skulle vara nästintill ensam där. Min förvåningen gick nog att TA PÅ när jag väl där möttes av ett drygt 40-tal musiker, clowner, trollkarlar, konstnärer, dansare osv. När uppträdandena tog sin början var vi säkert upp emot 60-70 stycken som snällt satte oss och väntade på att vårt namn skulle ropas upp.

Uppträdandena var helt akustiska och bedömdes utav en tvåmanna-jury. En jury bestående av två män i 40-50års åldern, till synes helt ointresserade av allt som hade med musik (eller något annat artisteri för den delen) att göra, och efter ca. 20 högst amatörmässiga framträdanden såg de ut att vilja sätta en kula i pannbenet på sig själva, bara för få ett slut på elendet. När det så blev min tur var jag så hög av inre garv, och uppfylld av allt det komiska i hela grejen, att jag inte var ett dugg nervös. Jag gick upp med min gitarr, tog en stol och satte igång och spela framför publiken och juryn. Till en början fick jag nästan kämpa för att inte falla ut i ett asgarv bara av ett se spektaklet framifrån. Men sedan hittade jag en nypa fokus och bränna av mitt "paradnummer" Tangled In This Trampled Wheat. Det kändes som vanligt att spela, lite mer folk och mycket sämre ljud än vanligt, men annars inga större konstigheter. Knappt någon, förutom kanske juryn och folket på första raden, kan ha hört min ynkliga lilla gitarr utan förstärkare, men samtidigt var det lika för alla. Om en vecka skickar de ut ett brev till de "antagna", så det blir lite intressant att se om jag får något.

Grejen är dock att jag, även om jag blir antagen, redan bestämt mig för att skita i att spela på den där gatan eftersom att man tydligen inte får använda sig av förstärkare. Ingen förstärkare->kasst/inget ljud->inga pengar... Så direkt efter auditionen gick jag istället ut för att leta reda på en annan plats att spela. En där jag får använda förstärkare. Till slut hittade jag ett hyfsat ställe nära den stora shoppinggatan (där jag tidigare sett en snubbe spela elgitarr så det borde vara ok) och har nu spelat i två dagar. Det är långt ifrån lika bra och fridfullt som i Hyde Park och Sydney, men det funkar.

Planen i nuläget är att spela varje dag i en vecka tills att Mackan, en annan kompis från Sydney-tiden, kommer. Sedan ska vi två leta farmjobb tillsammans för att tjäna nog med pengar för att kunna avsluta resan med två veckor i Thailand. Detta innebär att efter den här veckan så är det färdig-buskat för den här gången, men jag är sugen på att fortsätta med gatumusiken när jag kommer hem till Sverige igen. Om detta blir verklighet så lovar jag att återkomma med ytterliggare uppdateringar här.

På återhörande.

Semesterfirarna sållas från musikanterna

Och DÄR fick jag tid över, samt internettillgång nog, att skriva ett nytt blogginlägg. Jag befinner mig för tillfället i Brisbane efter två veckor i Byron Bay och Surfers Paradise. Jag lämnade Sydney tillsammans med ett gäng svenskar som jag lärt känna där och vi har rest upp längst östkusten tillsammans. Nu har de tyvärr åkt vidare mot nya äventyr medan jag valt att stanna lite längre i Brisbane för att försöka spela in lite pengar.

Det har inte blivit något spelande alls tiden post Sydney (delvis på grund av en förkylning, men bara delvis...) utan dessa två veckor har varit REN och SKÄR semester. Dagarna har vi ägnat åt strandhäng, shopping, sightseeing och allmänt välmående. Nätterna har ägnats åt en del "partajande".

Byron Bay var en sjukt häftig liten (med betoning på LITEN) stad, där det kändes som att klockorna helt plötsligt gick på halvfart och solen, precis som vi, bara inte VILLE lämna. Surfers Paradise var, trots det helcheesiga namnet över förväntan. Mycket tack vare att vi bodde på ett riktigt fint hostel (som var mer som ett resorthotell) med pool, jacuzzi, tennisplan, squashplan, bastu m.m. Och jag tycker med facit i hand att vi utnyttjade faciliteterna till max. Särskilt jag och Viktor som hann med flertalet prestigefyllda tennis- och squashmatcher med pengar i potten (så klart!).

Nu ligger jag här ensam i min hostelsäng och känner mig lite lite ensam och övergiven. Det har varit jävligt kul att resa tillsammans med ett gäng sköna svenskar och nu känns det lite tillbaka på ruta ett igen. Men det är bara att ta nya tag! Idag har jag varit och kollat upp busking-reglerna för Brisbane och fått reda på att om jag vill spela på den stora shopping-gatan (mest troligt det enda stället man kan tjäna bra med pengar) så måste jag genomgå en audition. Denna stora lilla busking-audition hålls endast fyra gånger om året, en var tredje månad. Jag har dock ett så sinnesjukt flyt att ett av dessa tillfällen är om FYRA DAGAR! Så nu är det bara att smörja in stämbanden, slipa fingerspelet och rentvätta gubbkepsen för på Lördag SMÄLLER DET! Det ska bli otroligt spännande och intressant att se hur dessa auditions går till, träffa lite andra Bisbane-musiker, samt SJÄLVKLART se om jag själv lyckas ta mig igenom "kvalitetskontrollen".

Hoppas ni uppskattar denna lilla semestersamanfattning nu. Återkommer förhoppnigsvis inom kort.