En liten stund i rampljuset

Den gångna veckan har varit speciell. Rent socialt har det varit en av de roligaste veckorna hittills. Fram tills nu har jag tagit det väldigt lugnt med festande och andra nöjesutsvävningar för att lägga all fokus på musiken, men på sistone har jag känd mig rätt slutkörd när det kommer till den biten. Detta beror säkert delvis på att buskingintäkterna börjat minska igen efter "the big holiday season", men ävem på att jag spelat väldigt flitigt under en lång period. Jag har nog aldrig spelat så här mycket och länge inför folk tidigare. Det tär på krafterna, psykiskt. Man blir rätt trött på att höra sin egen röst efter ett tag. Så den senaste veckan har jag istället lagt mer krut på att hänga med alla härliga typer jag lärt känna här borta, för att vila lite från musiken.

I lördags begav jag mig för första gången till Brunswick, som lättast kan beskrivas som Melbournes "hipsterkvarter", för att kolla in en gratisspelning av Tash Sultana (en lokal, mycket begåvad musiker som jag stött på tidigare när hon spelat på Bourke Street). När jag kom fram till klubben, ca en halvtimme innan giget skulle börja, visade det sig dock att klubben redan hunnit bli fullpackad och en lång kö ringlande sig från ingången nedför gatan. Efter att ha stått i den stillastående kön i runt 15 minuter upptäckte jag dessutom att vakterna enbart släppte in tjejer. Besviken gav jag upp och började vandra därifrån, samtidigt som jag kunde höra Tash inleda sitt set inne i baren.

På vägen hem bestämde jag mig för att göra en liten solobarrunda och släntra in på alla barer med livemusik. Proceduren gick till ungefär så att jag gick in, beställde en öl, lyssnade på ett par låtar, för att sedan gå vidare. Till slut hamnade jag på ett irländskt litet ställe där en trubadur i fyrtioårsåldern spelade gamla irländska folkvisor. När trubaduren tog en paus började jag prata lite med ett äldre par som satt i baren och när jag berättade att jag också spelade musik och är ett stort Dylanfan så lyste de upp. "Gå fram och spela en låt för oss! Vi älskar Dylan!", utbrast de. Jag försökte förklara att trubaduren nog inte skulle uppskatta att en helt okänd gäst plötsligt gick upp på scen och drog av en låt på hans gitarr, men de gamla paret gav sig inte. Till slut gick en av dem fram till den gamla trubaduren och frågade om inte "Joe, from Sweden" kunde få gå upp och spela en låt. Svaret blev: "Visst, här är vi inte svårbjudna! Låt mig bara få avsluta min öl så ska jag hjälpa honom med grejerna".

15 minuter senare sitter jag alltså plötsligt på den lilla scenen längst fram och rättar till capot på gitarren. Utan att riktigt ha fattat hur det gått till, men glad över att för första gången få chansen att spela inför en riktig publik ("riktig" och "riktig" - det kan max ha varit 15 pers i den där lilla puben vid det här laget, men ändå). Eftersom att jag lovat de gamla pubparet att spela en Dylanlåt så spelade jag Girl From The North Country. Trots att jag hade ett par öl innanför västen så gick det helt okej, även om det var lite ovant att spela med bra medhörning. Efter låten ropade den irländska trubaduren bak i från baren: "Sounds great, Joe! Play one more!", så jag frågade den "riktiga" publiken om de ville ha en till Dylanlåt eller om jag skulle spela en av mina egna låtar. De röstade unisont på det andra alternativet, varpå jag drog av en låt som jag döpt till Amsterdam. Det verkade som att de tyckte om vad de hörde och publiken applåderade glatt, samtidigt som jag tackade för mig och lämnade över scenen till den irländska veteranen igen.

Det blev det en minnesvärd lördagskväll till slut, trots att jag missade Tash Sultana.

Inget särskilt

Igår var jag till St. Kilda för första gången sedan jag kom till Melbourne (för snart två månader sen). Fransmannen Tom, som jag hängt lite med, var ute för att söka jobb och när han passerade mitt hostel slog han en pling för att höra om jag var sugen på att ta en break-bärs i baren bredvid. Jag hade precis varit ute och spelat en sväng så det passade bra. Efter ölen hakade jag på honom till St. Kilda. Dels för att han ville ha sällskap och dels för att jag tänkte att det var hög tid att kolla in den omtalade stadsdelen. St. Kilda är alltså ett strandområdet som ligger i nära anslutning till stan. Tar runt 15 min med spårvagnen men när man kommer fram känns det som att man är i en annan del av landet. Palmer, tjockt med små strandbarer och pittoreska restauranger samt en lååång sandstrand. Känslan var lite som att åka spårvagn från New York till Santa Monica på en kvart. Nu har jag varken varit i New York eller i Santa Monica, men ni förstår liknelsen. Hoppas jag.

Efter att Tom vandrat omkring med CV-bunten i över en timme utan att ha delat ut ett enda ett så bestämde vi oss för att skjuta upp Toms arbetslöshetfråga till morgondagen och istället gå och käka middag och dricka lite mer öl. Det hela slutade i en riktig helkväll (det har visat sig göra det när jag och Tom möts upp för att "ta en öl") där vi gick från bar till bar och träffade en hel massa mysiga människor. Vi träffade bland annat Andy, musikern som vi båda träffat en gång tidigare - den gången i stan, men även då i samband med att jag och Tom sammanstrålat för en öl samtidigt som Andy spelat på baren vi valt att släntra in i. Helt slumpartat, men ett fint sammanträffande. Både Tom och Andy är rätt goa karaktärer, om än rätt olika: Andy är australiensare och en riktig "knegarmusiker". Han gigar mellan fem till tio gånger i veckan på olika små barer runt om i Melbourne och är en riktig covermaskin. Enligt egen utsago kan han runt 350 covers utantill (nästan enbart hits). Han spelar i princip inget eget material utan verkar tvärtom rätt ointresserad av den "konstnärliga aspekten" av musikutövandet. Pengarna ska in helt enkelt och trubadur är ett jobb om vilket annat! En rätt härlig inställning, kan jag tycka.

Tom är 30 bast och har spenderat majoriteten av de senaste tio åren på vägarna. Han har bott i Spanien, Kanada, England och nu Australien. Han har mestadels jobbat inom restaurangbranschen där han har en rätt imponerande resume - bland annat jobbat på en av de finaste restaurangerna i London där han serverat allt från Keith Richards till Lady Gaga. Från det lilla jag hunnit umgås med honom så känns han rätt belevad. Man märker att han sett sig omkring i världen. Bara under gårdagskvällen levererade han två lysande anekdoter som mycket väl kunnat platsat i en bok eller film.

I övrigt spelar jag på som vanligt nere vid Southbank. Flytet från mellandagarna håller i sig än så länge och skivförsäljningen rullar på. Idag har jag varit runt och leta efter ett ställe där det är prismässigt överkomligt att skriva ut 200 A4-ark i färg. Behöver nämligen göra nya skivomslag då pärmen, med färdigutskrivna, jag hade med mig från Sverige nu är tom. Jag har även börjat titta lite efter ett rum någon kollektivlägenhet. Om jag bestämmer mig för att stanna här ett par månader till vill jag nog bo lite mer "normalt". Det hade även varit kul att prova på att bo i kollektiv.

Detta blev ett rätt långt blogginlägg om ´inget särskilt´, men det gör väl inte så mycket? Kände bara för att skriva lite.

Happy holidays!

Mellandagarna har visat sig vara rena guldgruvan buskingmässigt. Förra veckan spelade jag fem dagar (mån, tis, tors, fre, lör, sön) då jag sålde 47 skivor och skramlade ihop 750 dollar totalt. I söndags blev jag även erbjuden ett gig! Ett bröllop i Juni. Återstår att se om jag är kvar här då (tveksamt...) men kul att få erbjudandet i alla fall. Börjar lära känna de andra buskersarna (KRYSTAD svensk böjning där) bättre och bättre. Det börjar bli en riktigt härlig liten gemenskap  här nere, söder om floden.

I måndags tog jag ledigt då jag var tvungen att leta rätt på ett gäng "cd-sleeves" för att kunna producera fler skivor. Efter en lång dags sökande hamnade jag på en musikaffär LÅNGT från centrum där ägaren gav bort runt 50 stycken. All heder till denne fine man.

Idag har jag hittills spelat runt 1,5h och fått ihop 114 "bucks". Sitter nu och avnjuter en sallad och ett glas vitt i väntan på att spela en sista timme eller så, innan jag packar ihop för dagen.

Glada dagar

Subwaystammis

Nu är det officiellt. Jag är stammis på Subway-restaurangen bredvid mitt hostel. Igår när jag - i vanlig ordning - tittade in för att beställa min standardmeny (chicken teriyaki in a wrap, all salads and ranch dressing) så han jag knappt ställa mig i kön innan en av tjejerna bakom disken sa "chicken teriyaki, yes?". Jag blev så överrumplad att jag började skratta. "In a wrap, yes?". Jag fortsatte bara skratta. De kom till och med ihåg vilken dressing samt vilken sorts ost jag ville ha. Inte helt säker över varför, men allt detta gjorde mig väldigt glad. Samtidigt är jag ju FULLT medveten om den OERHÖRT låga street cred som medföljer att vara stammis på Subway. Men det är nånting med det 'rutinmässiga beteendet' som jag börjat uppskatta och romantisera här borta.

Idag, när jag kom in för min sedvanliga lunch, frågade de bara glatt "det vanliga?", varpå de slängde ihop min lilla wrap.

I onsdags var jag på julfirande hos Italienaren och de andra i kollektivboenden. Det var helt okej. Kändes bra att fira julen på NÅT sätt, även om hemlängtan sved lite extra just den dagen. Festen innebar att jag varit "spelledig" två dagar i rad den här veckan, men jag ligger fortfarande bra till budgetmässigt. Mycket för att jag drog in 200 dollar i måndags. Idag har jag spelat två timmar. Det var fint att komma ut på gatan igen. Fick in 130 dollar. Verkar vara riktigt bra "business" nu runt jul så nu ska jag satsa på att spela så mycket som möjligt fram till nyår.

Ett lynnigt försörjningssätt

En av nycklarna till att klara av att försörja sig på gatumusik är att inte stirra sig blind på inkomsterna - vilket inte alltid är helt lätt. Upp- och nedgångarna,gällande hur mycket man tjänar är näst intill omöjliga att förutspå, vilket gör dem rätt svåra att hantera. Det är fort gjort att man tappar självförtroendet efter en dag med dålig utdelning. Man kan spela sitt bästa set på veckor och ändå inte sälja en enda skiva på två timmar. Medan man andra gånger går ut och drar av en timmes spelande, mest för sakens skull, och pengarna rasar in. För att dra ett exempel: Igår (söndag) spelade jag en timme. Kämpade på i vanlig ordning. Försökte verkligen förmedla låtarna till de förbipasserande - måttligt intresserade - människorna. På en dryg timme lyckades jag sälja en skiva. Total förtjänst: 30 dollar.

Idag tänkte jag nästan ställa in spelandet. Jag var inte alls på humör. Till slut bestämde jag mig trots allt för att ge mig ut och ge det ett försök. Resultat efter en dryg timme: 10 sålda skivor och nästan 140 dollar i total förtjänst.

Det kan vara rätt tärande med variationer som dessa. Jag behöver ju trots allt få in en viss mängd pengar i veckan för att kunna fortsätta. Det kan leda till mycket grubblerier: "Vad gjorde jag fel igår? Vad gjorde jag rätt idag?". I slutändan, har jag kommit fram till, handlar det mest om tajming och tur. Så det är bara att försöka njuta av topparna och glömma dalarna. Idag ska jag njuta.

Ett fint litet minne

Måste bara notera en händelse från i söndags här på bloggen, så att jag inte glömmer bort det.

Efter att ha sålt slut på alla skivor utom två under första timmen av spelande bestämde jag mig efter en kort paus att spela en kortis till, bara tills jag sålt de två resterande skivorna. När jag spelat kanske två låtar så står det plötsligt en liten kille framför mig. Han kan inte vara mer än 10-11 år och han står så tätt inpå mig att det ser ut som att han står INUTI gitarrfodralet. När jag tittar upp efter att ha tagit ett par klunkar vatten så säger han: "Can you play a song?". Och jag svarar någonting i stil med: "Yes of course, that's why I'm here!". Så sätter jag igång att spela Driftwood Like Us, en egenskriven låt. Efter låten så går pojken bort till sin pappa som sitter en bit bort och kommer sedan tillbaka med sin lilla plånbok. I plånboken har han trettio dollar. Han tar upp en tiodollarssedel och säger: "Can I buy a CD, please?".

Det var så himla rörande att han ville köpa en skiva för sina egna slantar. Jag kommer själv ihåg hur mycket 10 dollar/70 kronor var när man var en liten grabb. Vi pratar en liten stund, jag Tom (som han heter) och hans pappa. Både Tom och hans far visar sig vara två BEDÅRANDE personer. Avslappnade, öppna och varma. Efter en stund säger Tom: "Can you play something more?", samtidigt som han slår sig ner framför mig, med benen i kors och studerar baksidan på skivan han precis köpt. "Play Johnny Don't Die!", ropar han. Och både jag och hans pappa skrattar till. Hela situationen är så fin bara. "Shure!", ropar jag tillbaka och börjar blåsa i munspelet. Under hela låten sitter Tom där på marken, med benen i kors och tittar upp mot mig. Fokuserad. Han rör inte en min under hela låten. Efter sista ackordet lyser han upp igen och applåderar. Sedan tittar han åter ner på baksidan av skivan och ropar: "Play Mess Like Me!".

Sådär fortsatte det. Jag spelade med så mycket inlevelse att jag nästan trillade av stolen. För det var han värd, lille Tom.

Sol

Tror jag hittat guldspotten nu; mellan klockan 14.00-15.00 vid min förbjudna favorittunnel nere på sydbanken. Sålde precis sex skivor på en timme! Det är nog personligt rekord - Brighton inräknat. Ville bara få in det här på bloggen innan nästa gång oturen slår till; det är inte BARA motvind här borta. Det är en del solsken också.

Kort uppdatering

Bor nu på mitt tredje hostel under den här Melbournevistelsen. Detta har det bästa läget av alla så här långt. Nära min spelplats på South Bank men även nära stan. Det är tyvärr åter igen små rum (endast tre bäddar i varje) vilket gör att det är lite sämre förutsättningar för socialisering jämfört med mitt första hostel på Elisabeth Street.

Foten har, efter en veckas penicillinkur, så gott som läkt! Så nu har jag börja kunna spela kontinuerligt på riktigt. Hade igår min bästa timpenning hittills i Melbourne med 84 dollar på en timme. Tyvärr har min favoritplats (tunneln) visat sig vara en "non amplified busking spot". Har fått en muntlig varning, än så länge. Tänker dock fortsätta att spela där tills jag får en varning till. Då kanske det är dags att titta på nya alternativ.

Träffade en härlig finne på nya hostelet när jag flyttade in vid namn Joså (med svensk friöversättning). Han har tyvärr flyttat vidare nu så för tillfället är jag rätt solo. Har fortfarande kontakt med kollektiv-italienaren men då han jobbar sex dagar i veckan finns inte så mycket tid för "häng".

Jag har köpt ny dator! Gick in på närmsta datoraffär och frågade efter den billigaste skiten som håller för film och CD-bränning. De räckte fram en Dell för 400 dollar och därmed hade vi hade en så kallad 'deal'. Problemet var bara att burken inte ALLS visade sig kunna bränna CD-skivor. Detta gjorde försäljaren oerhört generad när jag kom tillbaka nästa dag för att lämna tillbaka datorn - SÅ generad att han erbjöd mig en annan dator, till värde av 600 dollar, utan extra kostnad, för besväret/misstaget - en så kallad BRA 'deal'.

I övrigt inget nytt på andra sidan klotet.

Motvind

Det var en tung torsdag i förrgår. Det kändes som att allt gick emot mig. Datorn var fortsatt trasig. Min fot var fortsatt handikappad. Dessutom gick min stol/pall sönder efter bara en tjugo minuter när jag var ute för att spela. Samtidigt som min tumnagel (som är ACK så viktig för gitarrspelandet) gått av bara någon minut tidigare. Det kändes som att allt gick emot mig och det mesta var dessutom saker jag inte direkt kunde påverka utan ren och skär jävla otur. När jag sedan kom hem till hostelet för att förlänga min vistelse fick jag veta att hostelet var fullbokat nu på söndag, vilket innebär att jag måste flytta. Det var en tung torsdag, minst sagt.

Men igår (fredag) vände det! Allt som krävdes var att få komma ut och spela igen. Sjunga av sig motgångarna. Jag hittade en ny spelplats precis invid en tunnel som ger musiken ett fantastiskt eko. Det är som att spela i en kyrka! På ca en och en halv timmes spelande fick jag ihop 64 dollar och många fina människor kom fram för att prata eller köpa skiva. Efter kändes hela min situation förändrad, även om förutsättningarna egentligen är precis desamma som i förrgår (förutom att jag hittat en ny hopfällbar liten stol/pall, PERFEKT att spela på).

Idag tar jag åter igen spelledigt för att låta blåsan på tummen (en av konsekvenserna med att spela med kort tumnagel) vila, samt hitta ett nytt hostel nära South Bank. 

December

Nu har jag spelat totalt tre dagar här i Melbourne. Har än så länge inte spelat mer än två timmar per dag. Det känns fortfarande lite som en inskolning på jobbet. Man får räkna med att det tar ett tag innan man hittat de optimala platserna och tiderna att spela på. Trots det så har jag hunnit dra in nästan 200 dollar på dessa tre dagar, det kan jag inte vara missnöjd med. Även om jag känner på mig att det kan gå ännu bättre om jag bara hittar helt rätt. Melbournes gator har potential, jag känner det.

I lördags promenerade jag omkring lite i den mysiga Melbournekvällningen och hamnade efter ett tag utanför jättekomplexet Crown Casino där jag satt och pratade lite med en buskingkollega, som körde en slags cykelgrej jag aldrig tidigare sett. Efter en stund fick vi sällskap av en gladlynt liten herre i sina näst bästa år som slog sig ned bredvid oss på parkbänken. Den lille mannen presenterade sig som "George - The Compulsive Gambler.". Han berättade att han är en av stammisarna inne på Crown Casino och har livnärt sig på att spela baccarat (något som han BESTÄMT handlade mer om skicklighet än om tur) de senaste 35 åren.  Efter en lång diskussion om "den fria livsstilen" hängde jag med George till casinot där han bjöd mig på hur mycket gratis öl jag ville. Att vara spelberoende kommer med VISSA privilegier verkar det som.

I måndags var det pokerturnering på hostelet igen. Den här gången slutade jag tvåa av tjugo personer, vilket resulterade i en vinst på 15 dollar. Har bra pokerfest för tillfället! Känns som att måndagspokern kan bli en riktig tradition under den här vistelsen.

Igår (tisdag) blev jag bjuden på middag i ett kollektiv dit min gamla rumskamrat Peo flyttat. Det blev en riktig helkväll med italiensk middag, poker och en liten jamsession. I slutet av kvällen blev jag till och med erbjuden att flytta in i detta högkarismatiska kollektiv. Tror dock att jag kommer måste avböja på grund av vart det ligger. Skulle behöva skaffa mig en cykel för att bo så långt från centrum.

Idag regnar det så jag har en ledig dag. Lika bra det då det "blev rätt sent igår".

Dessutom har min dator gått sönder, vilket är ett rätt akut problem då jag behöver en dator för att bränna ut fler skivor. Har i nuläget bara tre kvar från den första "batchen".... Måste försöka hitta ett annat alternativ.

Busking och bed budgs

Nu har jag gjort min första arbetsdag som gatumusiker i Melbourne. Det gick bra. Över förväntan måste jag säga. Första timmen sålde jag tre skivor och spelade ihop 48 dollar. Efter ett litet break var många av "spelplatserna" upptagna, så jag fick nöja mig med en mer obskyr plats att spela den andra timme på. Där gick det lite trögare. Sålde en skiva och fick in totalt 20 dollar.

Under dagen hann jag snacka med en hel del andra buskers ner på Southbank och alla var väldigt öppna och välkomnande. Träffade bland annat magikern Mick från New York som buskat runt i ett par år. Han gav mig ett par riktiga guldtips om busking i New York - verkar inte ALLS vara så omöjligt som jag tidigare trott! När jag nu så sakteliga börjat komma in i buskinggemenskapen nere på Southbank så har jag insett att det kanske inte är ett riktigt lika bra buskingområde som jag tidigare trott. Många av spelplatserna jag tidigare scoutat ut är det tydligen otillåtet att spela på. Bland annat eftersom att en stor del av South Bank ägs av det enorma casinot, Crown Casino. Men jag ska ge området chansen under kommande vecka sedan får jag utvärdera om jag ska titta på andra alternativ eller stanna.

En annan nämnvärd sak som hänt de senaste dagarna är att vi fick bed bugs i vårt rum på hostelet. Mest troligt var det den nyanlände Thailandsresenären som fört med sig ohyran eftersom att hon var den enda som fick bett. Hur som helst så var alla i rummet tvungen att tvätta alla kläder samt byta rum för att se till att ohyran inte spreds. Tur i oturen var att nästan alla mina kläder hunnit bli smutsiga, så det var på tiden att jag tvättade. En tvätt som i vanliga fall hade blivit rätt dyr men som hostelet nu bjöd på eftersom vi var tvungna. Dessutom fick vi en gratis uppgradering till hotelsviten under två nätter. Om detta berodde på platsbrist eller som lön för mödan vet jag inte, men det var riktigt fint att få bo med hotelstandard för omväxlings skull.

Tre höjdpunkter och en lågpunkt

Det har hänt en hel del sen senaste blogginlägget. I söndags packade jag ihop mina utspridda grejer på Elisabeth Hostel, tog farväl av mina rumskamrater och flyttade till hostelet Urban Central som ligger närmare South Bank (där jag tänkt inleda mitt spelande). Det sista jag gjorde innan jag lämnade rummet var att låna ut tjugo dollar till koreanen Han Sol, som efter att ha lyckats med bedriften att få kicken från tre jobb (alla pga försovning) inom loppet av en vecka (Han Sol älskar att sova) hade ganska precis en dollar kvar att leva på efter att hyran betalats. Han Sol är en fascinerande karaktär. Kort sagt kan man  säga att han lämnade Sydkorea för att hitta sig själv. Helst av allt vill han ha ett kreativt, artistiskt yrke. Så nu har han satsat alla sina kvarvarande slantar på en modellkurs med mottot "alla kan bli modeller". Det låter såklart illavarslande men VEM VET? En dag är det kanske Han Sol som frontar nån världsomspännande pyjamaskampanj för H&M eller liknande. Fan vad härligt det vore. 

Vidare så vann jag en pokerturnering på nya hostlet igår! 22 personer deltog och vinstpotten låg på 110 dollar. Det slutade med att vi var två personer kvar med ungefär lika mycket marker, då beslutade vi att dela på vinstpotten istället för att spela vidare om 'allt eller inget'. Så 55 dollar kammade jag hem till slut. Det är några subwaymackor trots allt. 

Idag har jag varit på "busking audition", som dock visade sig vara mer av en genomgång av regler och lagar. Det var alltså inte tal om någon kvalitetsbedömning som jag fått för mig. Måste erkänna att jag blev lite besviken över att gå miste om spänningen att spela inför en "jury" igen. Nu har jag i alla fall ett buskingtillstånd för de kommande tre månaderna. Det känns bra.

Fick även reda på mitt resultat på högskoleprovet idag. 1,65! Högt över förväntan då det på provdagen inte alls kändes särskilt stabilt, men tydligen gick det bättre än jag trott. Så nu kanske jag slipper Östersund till hösten. Skönt.

Veckans lågpunkt är att jag, efter att ha knallat omkring i stan en hel dag i ett par (för) billiga flip flops, drog på mig något slags skavsår på foten som nu blivit infekterat och hela jävla framsidan av foten svullen. Det var med nöd och näppe jag tog mig till auditionen i morse, febrilt haltande genom stan med gitarren i handen. Kan knappt gå. Så jag kör sängläge resten av dagen och behandlar foten med diverse anti-inflammatoriska salvor. Förhoppningsvis är det bättre i morgon.

Återkommer när jag gjort premiär på gatan. 

En kopp kaffe

Det har varit ett par rätt händelsefattiga dagar här nere. Går mest runt och väntar på att det ska bli dags för audition så att jag kan sätta igång och spela. Har varit runt och rekat stan efter platser att spela på och en del verkar rätt lovande. Bästa stället att spela på är Bourke Street Mall, vilket är ett stort shoppingstråk mitt i stan med mycket turister (inte helt olikt Pitt Street i Sydney). Här samlas de bästa gatumusikerna i Melbourne och det verkar vara rätt hård konkurrens om platserna. Haken med Bourke Street Mall är att det krävs ett speciellt tillstånd för att få spela där. Ett tillstånd man endast kan få om man spelat minst sex månader på ett 'general busking pass' (dvs det jag ansökt om). Men det finns ett kryphål: Är man en så kallad "visiting professional act" så har man möjlighet att ansöka om ett tillfälligt tillstånd för Bourke Street Mall, som räcker i två veckor. Men då krävs att man genomgår ytterligare en audition.

Min plan är att börja med det generella tillståndet och spela på andra platser runt om i stan för att sedan prova på ett tillstånd för Bourke Street. En snubbe på mitt rum, som varit i Melbourne i snart två år och jobbat med att kränga leksaksvisslor på gatan, har rekommenderat ett annat stråk nere vid floden som flyter genom stan - South Bank - vilket även det verkar vara ett stort turiststråk där många buskers håller till. Där kan man spela på ett vanligt buskingpass, så min tanke är att börja där. Det ligger strax utanför den värsta innerstadshetsen och har en mysigare atmosfär, vilket känns som en bra början.

I övrigt har jag mest varit på jakt efter en bra kopp kaffe. Det tog FYRA dagar men nu har jag äntligen hittar ett ställe som säljer bra kaffe till ett rimligt pris. Det är helt sjukt vad kasst kaffet är här i Australien. Nästan allt jag druckit fram tills idag har smakat som svagt te med mjölk - höll fan på att bli tokig där ett tag. Så idag var en stor dag då jag äntligen fick mig en kopp BRA kaffe!

I förrgår drack jag lite vin med två nyinflyttade fransmän på hostelet. Två SOLIGA karaktärer som verkar haft en riktig berg och dal-bana till resa. Ska inte gå in på några närmare detaljer men de skulle göra sig bra i en bok de där två.

Australien del två

Japp, nu är jag tillbaka i landet där hela det här projektet en gång började. Den här gången har jag flugit till Melbourne och planen är att stanna och spela här så länge som möjligt (men max sex månader). Klockan är 07.00 på morgonen och jag har precis vaknat efter min första natt på Elisabeth Hostel. Somnade runt fyratiden (på eftermiddagen) igår, jetlagad efter resan på 27 timmar.  Resan hit gick fint  och jag lyckades få med mig det mesta jag kommer att behöva för att ge mig ut på gatorna och spela. Min gitarr blev dock försenad och kommer först idag. I övrigt behöver jag införskaffa lite prylar för att färdigställa skivorna jag ska sälja, en pall att sitta på (föredrar att sitta ner när jag spelar på gatan) samt ett mickstativ (dessa jävla mickstativ som jag aldrig får med mig på flyget. Detta blir det tredje stativet jag köper på tre år). Därutöver behöver jag någon form av vagn för att frakta alla grejer till och från spelplatserna. Detta kan kanske redan ha löst sig då jag fått "ärva" en gammal rullväska av en tjej i mitt rum som köpte ny igår.

Idag ska jag ge mig ut på stan för att börja beta av min "handlingslista".  Jag tänkte dock vänta med att införskaffa de mest skrymmande grejerna tills jag bestämt mig för om jag ska stanna här på Elisabeth Hostel eller om jag ska prova ett annat.  Hostelet verkar än så länge vara helt okej. Det ligger rätt centralt och jag bor i ett rymligt tiobäddsrum. Har inte riktigt fått grepp om människorna här ännu men det vekar, som i de flesta hostel i Australien, vara en blandning av förbipasserande backpackers och långliggande 'working holiday'-knegare Det finns även gratis wi-fi, som tyvärr inte verkar nå upp på andra våningen där jag bor.

Jag måste även skicka in en ansökan om ett så kallat 'general busking permit' för att ha tillåtelse att spela på gatorna. Detta gör man online. Sedan måste man även gå igenom en audition som hålls två gånger i månaden (nästa gång är 24 november). Det ska bli spännande!

Nä, nu måste jag ge mig ut i stadsmyllret innan jag blir galen på alla bakfulla amerikaner som går runt PÖSER i korridorerna.

Mvh
Jocke

Semestervardag

Spelade två timmar lördags och två timmar i söndags. Det gick helt okej, fick ihop prick 100 dollar (sju cd-försäljningar). Jag tror dock att jag gick in i helgen med lite väl höga förväntningar efter förra lördagens fina resultat - då jag fick ihop 78 pund på bara en dag. Jag ska erkänna att jag fick lite hybris efter det. En hel del drömsk huvudräkning där jag gått och fantiserat om att kunna tjäna i snitt 200 dollar per helg och därefter skulle "saken vara biff", så att säga! Men riktigt så förutsägbar är inte den här branschen, det borde jag ha lärt mig vid det här laget. Söndagen avslutades i alla fall med att jag åter igen blev erbjuden ett gig, vilket gjorde mig glad. Jag blir fortfarande lika chockad varje gång någon kommer fram på det sättet. Tyvärr så handlade det ännu en gång om ett tillfälle långt fram i tiden, vilket gjorde det omöjligt för mig att tacka ja. Men det gör inte så mycket om jag ska vara helt ärligt. För mig är det stort nog att någon ens överväger tanken på att betala mig för att spela. Det visar att det går! Att det finns nån slags potential i det här lilla projektet! Förutom spelandet är det rätt långsamt för tillfället. Slim har varit rätt upptagen med spelningar och jag har inte direkt hittat några själsfränder här på hostelet. Eftersom att det är lite av ett "långliggarhostel" så har de flesta bott och jobbat här i Brighton under en lång tid. Det är med andra ord mer av ett 'vardagshostel' än ett 'semesterhostel', vilket innebär att det inte HÄNDER så jävla mycket. Tiden står rätt still och dagarna travar på. På ett sätt passar det mig, men jag hade inte tackat nej till LITE galej nån gång ibland. Var i alla fall ute och tog några öl med två hostelkamrater i förrgår, det var trevligt. Allt detta spelar mindre roll. För imorgon får jag nämligen Sverigebesök! Då kommer två av mina närmsta vänner på besök - Johan och Oskar. Det blir en fin sista vecka här i Brighton. Nu hoppas jag bara på att det där hästshow-giget går i lås till helgen.

Akillesfingret

Sedan i lördags har jag i princip inte kunnat spela överhuvudtaget. Detta på grund av att jag fick en blåsa på vänster ringfinger efter förra veckans idoga spelande. En blåsa som sedan sprack och blev infekterad, vilket har gjort att jag inte kan trycka ner en sträng utan att det smärtar i hela handen. Veckan så här långt har alltså mest handlat om att försöka behandla fingret med olika antiinflammatoriska salvor. I onsdags kändes fingret lite bättre så jag gav mig ut till Hove för att prova spela en sväng. Det gick riktigt bra. Jag sålde fem skivor och fick in 45 Pund på lite drygt en timme, men sen fick jag ge upp för smärtan i fingret. Detta ledde tyvärr till att "infektionen" (eller vad fan det nu kan vara) blev värre till torsdagen. Varpå jag bestämde mig för att ta två dagars helvila från spelandet, i förhoppning om att kunna spela lördag och söndag. Jävligt frustrerande att ett litet sår på fingertoppen ska sätta stopp för mig nu när det rullat på så fint ett tag... Sedan i måndags bor jag på hostel i centrala Brighton. Det är väldigt fräscht och lugnt för att vara ett hostel och åttabädsrummet där jag bor är än så länge bara halvfullt. Inga höjdarrumskamrater direkt, om än väldigt trevliga. En turkisk grabb från Schweiz som är ute på en sex månaders rundresa i England och ÄLSKAR sevärdheter. En långsmal något bortkommen kille från Ungern som är här för att jobba. Samt en flamboyant schlagerfantast från Portugal som varit här i ett år och gjort i princip ingenting. Spenderar 75% av dagarna i sängen. Och slutligen en knäpptyst småmystisk man som även han verkar vara här för att jobba. En klassisk "hostelmix" med andra ord. Igår (torsdag) hängde jag på Slim till hans stammishak för att kolla Englands 'vinna eller försvinna'-match mot Uruguay. Det var en minnesvärd upplevelse att få vara på plats i en Klassisk fullsmockad engelsk pub och bevittna ett Klassiskt engelskt VM-debacle live. Britterna var inte allt för uppgivna efter matchen. De svor över ["that ugly fuck"] Suarez i några minuter, beställde en till öl i baren och gick sedan vidare med kvällen som om ingenting hade hänt. "Över här kommer klubbfotbollen alltid att vara viktigare än landslaget", berättade de om och om igen. Men jublet vid Rooneys kvitteringsmål skvallrade om något annat.

Som på den gamla goda tiden

På Torsdagen åkte jag tillbaka till samma plats där jag spelat på Onsdagen (Hove) i utkanten av Brighton. Där spelade jag totalt 2,5 timmar (med ett lunchbreak), sålde tre skivor och fick in runt 40 Pund. Inte något lysande resultat men helt okej för att vara en vardag. Jag gillar småstadsatmosfären i Hove. Det är ett annat lugn än inne i centrala Brighton, men fortfarande bra med folk. Alla är väldigt trevliga och restaurangerna verkar uppskatta att de får lite gratis live-musik att locka in kunder med. Efter utflykten till Hove blev det en lugn kväll där både jag och Slim var rätt nöjda med att bara sjunka ner i soffan framför öppningsmatchen i fotbolls VM. Igår (Fredag) tog jag och Slim bilen till Eastbourne (ligger ungefär en timme från Brighton) för att spela på gatan tillsammans, på samma sätt som gjorde i Australien för drygt två år sen. Vi gav oss av tidigt för att hinna norpa den bästa platsen där vi sedan kunde lösa av varandra under dagen. Jag uppskattar verkligen den sortens upplägg. Att få vara ute och spela tillsammans med en annan musiker är mycket roligare än att vara helt ensam. Dagen var en enda lång njutning där jag varannan timme fick spela inför en rätt fullsatt gågata och varannan timme sitta i skuggan med en kaffe och lyssna på Slims bluesgung. Han gjorde bland annat en cover av Van Morrisons gamla klassiker Brown Eyed Girl som var lysande. Jag spelade än en gång 2,5 timmar totalt, sålde fem skivor och fick in 44 Pund. Idag (Lördag) valde jag att ge centrala Brighton en ny chans. Den här gången valde jag en mer strategisk plats precis vid ingången till den centrala turistparken (där det uppenbarligen är förbjudet att spela med förstärkare) framför två stora restauranger. Det blev en riktigt lyckad dag där jag sålde 10 skivor och fick in 78 Pund på 2,5 timmar. Dessutom blev jag åter igen erbjuden ett gig! Den här gången handlade det om ett datum i Juni - det vill säga innan jag åker hem till Sverige igen. Det är dock inte helt spikat, men telefonnummer utbyttes och löften utlovades. Bokningen gäller sista helgen i Juni (Fredag-Söndag) och handlar om att jag ska spela 2-3 timmar på ett stort konvent för hästsport i Hickstaed (10 mil utanför Brighton). Lönen är 100 Pund per dag samt reseersättning. Det fina är att det inte handlar om någon regelrätt "spelning" utan snarare om att de anställer mig för att "buska" på deras område. Det innebär att det säkert går att dra in runt 50-100 Pund ytterligare per dag på CD-försäljning och gamla hederliga "drops". Men som sagt; ingenting är klart ännu. Snubben sa att han skulle återkomma per telefon, så jag ropar inte hej riktigt ännu. Det hade dock varit en jävla kul grej att avsluta resan med!

Borta och tillbaka

Två år tog det att hitta ut på gatorna igen. Den här gången har jag rest till England för att undersöka om det finns någon möjlighet för mig att tjäna pengar på min musik här. Förhållandena är lite annorlunda sen senast. Nu har jag mer eget material i repertoaren. Jag har även spelat in en skiva med låtar jag skrivit under de senaste två åren, som jag säljer för 5 pund styck. Min geografiska utgångspunkt är Brighton. Framförallt eftersom att Slim, som jag träffade och jobbade ihop med i Australien senast, bor här och kan ge mig välbehövlig vägledning samt tak över huvudet. Slim verkar ha haft det fint sen sist jag såg honom och är sig lik. Han spelar för tillfället i två band (varav ett nyligen varit på en liten USA-turné) samt jobbar vidare med soloprojektet (och den stora inkomstkällan) 'Slim Lightfoot'. När jag skriver det här har jag varit i Brighton i tre dagar (jag landade sent i Söndags). Vädret har så här långt varit strålande och stan känns väldigt sydeuropeisk och hippiehärlig, med en lång strand precis i anknytning till citykärnan (likt Barcelona).Innan jag kom hit så hade jag sett framför mig perfekta förhållanden för gatumusik, dels eftersom att Slim pratat så varmt om staden och dels för att jag hört väldigt fina saker om Brighton som musik- och kulturstad. Men det började tufft. Som vanligt med mitt resande så var trippen hit spontan, dåligt planerad och illa förberedd. Jag hade haft sporadisk kontakt med Slim via Facebook där jag i princip meddelat att jag tänkte komma över och han svarat med att soffan stod till förfogande och att han gärna visade mig ett gäng fina platser att spela på. Men väl på plats fick jag veta att just Brighton är en rätt tuff plats för busking och att Slim mestadels spelade i städerna runt omkring. Lite av ett bakslag för mig som trott att Brighton skulle vara en guldgruva. Det illavarslande första intrycket vägdes dock snabbt upp av att Slim tog mig till en härlig liten livemusikbar (där en ÄKTA gammal bluesfarbror stod för underhållningen) för en första "musicians beer" innan jag ens hunnit lasta av mitt bagage hemmavid. Innan jag kom hit var jag väldigt nyfiken på att se hur Slim bodde. Det visar sig att han de senaste åren hyrt in sig hos en vänlig och vackert excentrisk liten tant (på ca. 150 cm) som äger en stor fyrarumslägenhet i utkanten av centrala Brighton. Älskar stället. Har även hunnit träffa den lilla tantens ytterst levnadsglada dotter som tydligen dejtat frontmannen i det brittiska bandet The Kooks strax innan de slog igenom. Så, gatumusiken. Jag och Slim var runt och gjorde en ordentlig sightseeing på Måndagen där han visade mig de bästa busking-platserna i centrala Brighton. Om jag ska vara helt ärligt så kändes det rätt skralt. Inga tydligt klockrena platser som i Australien. På Tisdagen fick jag skjuts av Slim till platsen vi båda kommit fram till skulle vara mest lönsam. Där hann jag spela en låt innan det kom fram en säkerhetsvakt och sa att jag inte fick spela med förstärkare. Och när jag pratade med annan gatumusiker i närheten så fick jag höra att förstärkare förbjudits i hela staden. Nedslagen gav jag upp för dagen och begav mig till en pub där Slim befann sig tillsammans med klaviaturspelaren från ett av hans band. Tisdagen slutade dock i dur då det visade sig att puben där vi satt hade en "folkmusikkväll" i källaren som skulle till att börja vilken minut som helst. Det var nån form av "open mic-night" och efter en kort övertalning från min mentor bestämde jag mig för att ställa upp med ett par låtar. Det blev en liten succé och efter kvällens slut blev jag erbjuden ett gig på en av folkbarerna här i Brighton, tyvärr först om några månader och då kommer jag inte att vara kvar här längre. Idag, Onsdag, har buskingvindarna vänt! I samråd med Slim och hans mysiga klaviaturkamrat så bestämde jag mig för att prova på utkanterna av Brighton istället för att klämma in mig i centrum. Det visade sig vara ett vinnardrag! Första timman gick fortsatt riktigt trögt med en intäkt på skrala 10 pund. Men efter en lunch och nysamlade krafter beslutade jag mig för att ge det en chans till. Det resulterade i två sålda skivor (varav en signerad lol) och en intäkt på 38 pund. Arbetsdagen slutade i en inkomst på 48 pund på endast två timmar, bättre timpenning än så kunde jag knappast hoppas på! Jag blev dessutom erbjuden ännu ett gig; ett återkommande gig på en av barerna i närheten av där jag spelat. Tyvärr så gällde även detta erbjudande ett antal "spottar" om några månader då jag kommer vara hemma i Sverige igen. Börjar ångra att jag tog det där jobbet i Piteå i Juli...

Sista ackordet i Australien

I fredags spelade jag för sista gången på gatan här i Australien. Skinny Love fick bli avslutningslåt på ganska precis åtta oförglömliga veckor som Australiensisk "busker". Jag har under den här tiden mött ett oräknerligt antal fantastiskt sköna och musiker, poeter, flanörer, livsnjutare, konstnärer, drömmare, uteliggare, mentalsjuka, försäljare, dansare, musiker och människor i största allmänhet. Jag har lärt känna en tvättäkta gatumusiker, i Slim, som varit en stor förebild och skänkt massvis med inspiration. Men framförallt så har en gammal pojkrumsdröm gått i uppfyllelse. Igår skickade jag, efter MÅNGA om och men, hem min förstärkare med posten. Det var i absolut sista stund (knappt två timmar innan stägning) som jag lyckades få tag i en kartong i godkänd kvalitet och rätt storlek. Det var både skönt och gjorde ont på samma gång att skicka iväg min relativt nya förstärkare. Skönt, eftersom den lättade min packningsbörda BETYDLIGT inför det fortsatta resandet. Ont, eftersom att det kostade mig 147 dollar, kommer ta upp till 3 månader innan den kommer hem samt att transporten inte helt säkert kommer gå helt smärtfritt. I förrgår kom Mackan (bekantskap från Sydneytiden) och gjorde mig gott sällskap här i Brisbane. Planen är nu att, genom en 30-timmars bussresa med start imorgon, ta oss upp till Cairns för att söka välbetalda/grisiga farmjobb. Efter några veckors hårt jobb ska vi sedan flyga till Thailand för två veckors paradisliv tillsammans med två andra "Sydney-svenskar", Mackan (nummer två) och Viktor. Det var nog allt för den här gången. Eftersom att detta huvudsakligen skulle vara en blogg om gatumusik-äventyret så lär detta bli det sista inlägget. Jag uppskattar verkligen er som hittat in till bloggen och följt min lilla resa, it has been an honor and a prevelige, tack och hej!

Bris[tande buskingmöjligheter]bane

Den omtalade busking-auditionen visade sig vara ett minst sagt komiskt spektakel, jag skrattar varje gång jag tänker på den. När jag knallade dit med min slitna stackars gitarr i släptåg så var jag nästan helt säker på att jag skulle vara nästintill ensam där. Min förvåningen gick nog att TA PÅ när jag väl där möttes av ett drygt 40-tal musiker, clowner, trollkarlar, konstnärer, dansare osv. När uppträdandena tog sin början var vi säkert upp emot 60-70 stycken som snällt satte oss och väntade på att vårt namn skulle ropas upp.

Uppträdandena var helt akustiska och bedömdes utav en tvåmanna-jury. En jury bestående av två män i 40-50års åldern, till synes helt ointresserade av allt som hade med musik (eller något annat artisteri för den delen) att göra, och efter ca. 20 högst amatörmässiga framträdanden såg de ut att vilja sätta en kula i pannbenet på sig själva, bara för få ett slut på elendet. När det så blev min tur var jag så hög av inre garv, och uppfylld av allt det komiska i hela grejen, att jag inte var ett dugg nervös. Jag gick upp med min gitarr, tog en stol och satte igång och spela framför publiken och juryn. Till en början fick jag nästan kämpa för att inte falla ut i ett asgarv bara av ett se spektaklet framifrån. Men sedan hittade jag en nypa fokus och bränna av mitt "paradnummer" Tangled In This Trampled Wheat. Det kändes som vanligt att spela, lite mer folk och mycket sämre ljud än vanligt, men annars inga större konstigheter. Knappt någon, förutom kanske juryn och folket på första raden, kan ha hört min ynkliga lilla gitarr utan förstärkare, men samtidigt var det lika för alla. Om en vecka skickar de ut ett brev till de "antagna", så det blir lite intressant att se om jag får något.

Grejen är dock att jag, även om jag blir antagen, redan bestämt mig för att skita i att spela på den där gatan eftersom att man tydligen inte får använda sig av förstärkare. Ingen förstärkare->kasst/inget ljud->inga pengar... Så direkt efter auditionen gick jag istället ut för att leta reda på en annan plats att spela. En där jag får använda förstärkare. Till slut hittade jag ett hyfsat ställe nära den stora shoppinggatan (där jag tidigare sett en snubbe spela elgitarr så det borde vara ok) och har nu spelat i två dagar. Det är långt ifrån lika bra och fridfullt som i Hyde Park och Sydney, men det funkar.

Planen i nuläget är att spela varje dag i en vecka tills att Mackan, en annan kompis från Sydney-tiden, kommer. Sedan ska vi två leta farmjobb tillsammans för att tjäna nog med pengar för att kunna avsluta resan med två veckor i Thailand. Detta innebär att efter den här veckan så är det färdig-buskat för den här gången, men jag är sugen på att fortsätta med gatumusiken när jag kommer hem till Sverige igen. Om detta blir verklighet så lovar jag att återkomma med ytterliggare uppdateringar här.

På återhörande.